Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 1

Rivalerna ). At mrs Henry Wood, förf. till Lordens döttrar m. fl. — Mr Janson, yttrade modern i det hon reste sig upp och talade i en ton af djup känsla, huru skall jag någonsin kunna belöna er för den glädje ni beredt mig denna afton? Om ni begärde mitt lif i ersättning, tror jag nästan att det skulle tillhöra er. Hon lemnade rummet under det hon talade, för mycket öfverväldigad af sin känsla för att kunna qvarstanna der. Harry följde henne. Miss Saxonbury var fördjupad i tankar. — Philip Anson har oupphörligt vidhållit att Harry var räddad, sade hon eftertänksamt. Han vidhöll sin förklaring att han såg Harry sedan de varit i vattnet. — och nu sedan mitt värf är fullbordadt, återstår mig endast att taga afsked, anmärkte mr Janson i det han räckte fram sin hand. Detta hus var förbjudet område för mig innan jag reste; jag antager att det är på samma sätt fortfarande. Miss Saxonbury lade sin band i hans och brast i tårar. Han höll den avar och såg på henne. — Maria, hvad betyda dessa tårar? Att ni hatar mig såsom ni gjorde förr? — Jag har aldrig hatat er, sade hon i det hon under den förvirring hvari hennes känslor blifvit bragta glömde hvad klokheten föreskref. Det var alldeles tvärtom. Jag är mycket olycklig. — Jag anträdde denna resa, hviskade han, under det 2) Forta, fr. N:o 136.