Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 1

—277— digheterna äro emot oss. Farväl, Edward; om vi någonsin mera råkas, måste det vara som främlingar. -Icke så, tillade hon hastigt då han drog hennes ansigte mot sitt, det är ej rätt mot honom. Hörde ni ej att jag inom kort skall bli hans hustru? — För sista gången, hviskade han, och hon gjorde blott ett svagt motstånd. Han bör ej missunna oss detta. Nu — farväl för alltid. . Mr Janson vände sig om och lemnade rummet. Han såg ej att någon drog sig bort från dörren och ställde sig mot väggen i den mörka tamburen under det han passerade ut — någon med ett hämndlystet uttryck i ansigtet och tänder som glänste liksom på en tiger. Mr Yorke hade visst icko smugit sig dit för att lyssna. Han hade uppfattat något af scenen då hun inträdde från tamburen, och öfverraskning, tvifvel, raseri hade fastnaglat honom på stället ända till slutet. Han följde mr Janson från huset och ströfvade omkring på gatorna tills morgonen. Men han dolde den i hans tycke grofva oförrätt han lidit inom sitt eget bröst och yppade den ej för någon. Föga anade miss Saxonbury den dag hon vigdes vid honom och gaf honom sin hand utan sitt hjerta, att brudgummen som låg på koä vid hennes sida visste lika väl som hon att hon ej hade något hjerta att gifva. Det var verkligen en föga lofvande början af ett äktenskap, och detta insåg hon mer än väl. Hon insåg äfven att om hennes framtida lif skulle medföra något slags vedergällning för henne, vore det, såsom mrs Janson utanför det lilla kapellet yttrat till honne, ej mer än hon gjort sig förtjent af. IX. Det var en tryckande varm dag i Augusti månad. På jernvägsstationen i den lilla fredliga köpingen Offord kändes värmen ännu mera tryckande än på andra ställen,