Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 1

ty vid denna station fanns ej ett enda träd som kunde gifva skydd mot solens brännande strålar. Tyåtäget kom frustande fram, stannade, aflemnade några få passagerare med deras saker och gick frustande vidare. Nästan alla som stigit ur voro i ett sällskap. Mr och mrs Yorke, deras två små bara samt några tjenare. Hon var ännu ung och skön, men henues sätt hade blifvit mera kallt. Föga spår återstod af Maria Saxondurys glada och lifliga väsende. Af begär efter omvexling och nya scener hade mr Yorke lemnat Saxonbury med all dess komfort och elogans för stt under en tid vistas i ett annat grefskap. Allt hvad han visste om Alnwick hade han fått veta genom en annons i tidningarne samt tre bref från mr NMaskell, hvilken haft i uppdrag att uthyra stället med möbler och allt. Förträffligt fiske och god jagt hade utlofvats, och mr Yorke hade hyrt stället för en tid af sex månader. Det var beläget ett godt stycke från den förutnämnda köpingen. Ingen var dem till mötes på jernvägsstationen, och mr Vorke var ganska missnöjd med denna uraktlåtenhet. Han ansåg att mr Maskell borde ha varit der. — Det är en vanvördnad som han ej borde ha visat mig, anmärkte han till sin hustru sedan de tagit sitt nya bem i besittning. — Det förvånar mig att han ej var der, svarade hon. Men någonting kan ha hindrat honom, Arthur; vi kunna ej veta. — Jag tror att jag skall göra en promenad och taga en öfversigt af trakten, återtog mr Yorke. Behöfver du ha någonting uträttadt, Maria? — Ej så vidt jag vet, svarade hon. Mr Vorke gick och tog riktningen mot Offord. Då han uppnådde köpingen, var ett af de första hus han blef varse mr Maskells, ty på dörrplåten stod: Mr Maskell, notarie. Han ringde och blef insläppt. (Forts.)