Göteborgsposten – 17 juni 1872, sida 1

för att bjuda de inträdande välkommen och dä man trädde ut på den breda trappafsatsen, glömde man att betrakta den vackra, allegoriska målningen i tonden, frnmställande Danmark, Sverige och Norge, glömde att lägga märke till de smakfullt ornerade pelarne och väggdekorationerna, till mängden af uppsatser med skimrande silfver-guld porslinsoch andra utställningsföremål, till de harneskklädda riddarne med deras troföear, som stodo upp: stälda längs midtelväggarne, till den stora blomsterrabatten och fontänen i ballens midt, till de uppvaktande schweizarne i deras silfverkantade medeltidsdrägter, till vapenuppsatserna från Sveriges fabriker, dea sinnrika 1:lla danska telegrafinrättningen och det stora orgelverket vid sidan af den norska afdelningen, till de strålande glasartiklarne och den kolossala astronomiska tuben, glömde alla enskildbeter för att beundra det stora, mäktiga intrycket af det hela, detta intryck af testlighet och prakt, af guld och färger, af solsken och blixtrande uniformer, af blommor och unga damer, hvilka strålade af skönhet oeh glänsande toiletter. Den stora trapp-platsormen, från hvilken man träder ner i glassalen var reserverad för hofvet, diplomaterna och enskilda personligheter, som man särskildt ville utmärka. Dess midt upptogs af en rad med rödt sammet beklädda länstolar för den kungliga familjen. Klockan något öfver 12 anlände denna i vagnar från Bernstorffs slott. Det första dundrande kanonskottet underrättade de i salen församlade om, att väntans långa tid var slutad och då det efterföljdes af sex och tjugo andra intogo II. M:t, kronprinsen, kronprinsessan och prins Waldemar sipa platser. Konungen och kronprinsen uppträdde etter vanligbeten vid dylika tillfällen i generaluniform och kronprinsessan bar en briljant toilette af rosasiden. På båda sidor om den kungliga familjen bildade diplomaterna i sina rika, guldbroderade drägter spalier. Nu dånade ett nio gånger upprepadt välkomsthurra för kungen och musiken tonade derpå ut genom salen. Kantaten, vid hvars komponerande prof. N. W. Gade utvecklat hela sin glänsande talang och till hvilken C. Ploug hade skritvit en text, som vida öfvergick hans tillfällighetspoemer från den senare perioden, denna kantat, som afejöngs af en Jättekör, 1200 hrr och damer, gjorde i verkligheten hela det storartade intryck, som man hade väntat. Den räckte omkring -eu halt timme på grund af dess långa, men utomordentligt stämningsfulla, instrumentala inledningar. Då sista tonerna deraf dött bort, trädde konseljpresidenten grefve Holstein-Holsteinborg fram till kungens plats och höll ett tal, hvars bufvudsakliga innehåll var en kort stvarblick ötver industriensaÄstallning i och utem vårt tådern-el-—4 öfvar i-toutrintetällolsgernas . veckling bär hemma och öfver den nu öppnades historia. I det han omtalade deltagandet från svensk sida, yttrade han: Vi hade smickrat oss med det hoppet att få se denna högtidlighet hedrad äfven med H. M:t kungens af Sverige och Norge allrahögsta närvaro. Det är för alla en sorg, att detta hopp ej har kunnat uppfyllas. Mätte orsaken till denna saknad snart vara aflägsnad, så att vi åter kunna få skåda H. M:t i hans vanliga, kraftiga mandomsgestalt. Jag lade märke till, hu:usom kronprinsessan fick tårar i ögonen, då dessa ord uttalades och jag hörde åfven huru det genom salen gick ena rörelse, som tydligt nog röjde den varmaste sympati sör talarens ord. Det var ett uttryck för det allmänna beklagandet öfver att ej se den svenska kungafamiljen representerad genom någon medlem, ej en gång, som man hade väntat, genom prins Oscar. Grefve Holsteins sista ord innehöllo en framställning till kungen om att förklara utställningen för öppnad. H:s M:t reste sig och sade: Det har varit mig en sann och uppriktig glädje att idag kuona öppna utställningen. Att min älskade hustru, drottningen, ej kan vara närvarande bland oss är för henne en källa till hflig sorg. Med djupt beklagande saknar jag, och, jag är öfvertygad derom, med mig hela församlingen, min gode vän, H:s M:t enna station fanns ej ett enda träd som kunde Id mot solens brännande strålar. Tråtäget kom fram stannade. gflemnade nåora få naaga oernroa