Göteborgsposten – 15 juni 1872, sida 1

Ung Astrild blifvit van att tålas I barnslig hamn, så späd och klen, Han kanske derför borde målas Med icke fullt så tjocka ben! En annan tafla, af Severin Nilsson, framställer ÅJohan III och Sigismund i fängelse på Gripsholm. Interiören och accessoirerna i denna tafla äro framställda med en konstfärdighet, som berättigar till stora förhoppningar — man betrakte t. ex. nischen med sängfördjupningen, det öppnade fönstret med sina små tjocka grönaktiga rutor, de gröna bänkarne, bordet m. m. — men deremot har den unge målaren ej varit lika lycklig i teckningen och anordningen af de båda figurerna. Hertig Johans figur är tilltagen i en oproportionerligt stor skala och hans ställning på benen, ehuru naturlig nog, föga lämplig för behandling. Sigiamund har alltför mycket af mannekin i sig och i hela taflan ligger för öfrigt en temligen stark anakronism, ty nämnde unge prins, som här uppträder i skepnaden af en 6 å 7 års gosse, var då Johan och hans gemål utsläpptes ur fängelset blott — ett år gammal. I perspektiviskt hänseende vittnar deremot taflan, som sagdt, om anlag, hvilka väl förtjena att i meccenaternas stad uppmärksammas och uppmuntras, särdeles som denna genre at måleriet numera ytterst sällan odlas af svenska konstnärer. Försummas bör ej af någon konstvän att njuta af de i galleriet nu jemväl utställda mästerliga Scholanderska aqvarellerna, hvaröfver konstnärens genialitet genom det icke minst förträffliga staffaget utbredt en stämning i mycket som närmar sig historiemåleriet. I en landsortstidning ågo vi häromdagen rekommenderadt ett slags underbart pulver, Phanogene pulver, som begagnas till slipning och polering och som isynnerhet rekommenderas åt alla familjer. Det slipar vac kert och fort, heter det i annonsen, hvarför vi särskildt våga rekommendera det åt familjer, hvilka för badoch brunnssejourer eller utrikes resor behötva att i hast få den tournure, den savoir vivre och savoir faire, som inga nyförvärfvade millioner, utan endast uppfostran — och kanske Phanogåne pulvret — kunna förläna. I en af Westergötlands många städer finnes en glad apotekare, som städse har något riyr för sig med den beskedliga allmogen, som hos honom inköper sina helsomedel. En dag inträder i apoteket en lång bondpojke med enfaldigt utseende, stryker den linfärgade luggen ur synen, rodnar uppofter öronen och utbrister på sin oefterhärmliga vestgötadialekt: Ja sulle fälle fräga hva ja sa ta mäk te, lell...:? — Hvad då med, min gubbe? uppmuntrade vår spefågel. Jo se, ja har så etterförbannadt ondt i ena näsa, lell! blef svaret. ÅIar du henne med dej, så ska vi se till, hvad vi kan göra, inföll skämtaren med orubbligt allvar, under det alla de kringstående utbrusto i gapskratt.