Göteborgsposten – 15 juni 1872, sida 1

så var den väl aldrig för vacker. Men hela den njutningslystna pariseraristokratien tycker att grefven burit sig alltför ryskt åt; men han blir nog åter lika angenäm och parisisk som förut, bara han fått sig en — ny kock. En kock, som heter duga, en verklig mästerkock, när han sätter den sidan till, är, som bekant, den nye värden på Ny Elfsborgs restauration, hr E. Kunze. Att han äfven förstår att sörja för sina gästers mera ideela välbefionande, bevisas derigenom, att han under sommarens lopp några gånger i veckan ämnar låta Beyerböckska kapellet musicera i den rymliga och vackra matsalongen. Vi tillönska hr Kunze all framgång, ty han har redan hunnit visa, att han ej blott eger en ovanlig förmåga, utan äfven motsvarande god vilja att uppfylla gästernas billiga fordringar. Kunde nu endast Göteborgs ängslupsbolag anordna sina turer något beqvämare för de stadsboer, hvilka måste börja sina sysslor redan kl. 4 på e. m. — en dylik anordning lärer, efter hvad vi förnummit, äfven vara i görningen, så våga vi förutspå den numera i alla hänseenden angenäma utvärdshuslokalen en ganska inbringande sommar. I förbigående ta vi oss friheten uppmana ångslupsbolaget noga tillse, att de gamla, ej längre gällande turlistorna bortrifvas från husväggar och plank eller också öfverklistras med de nya. Ty nu inträffar ej sällan, att mången, särdeles med förhållandena på platsen alldeles obekanta främlingar, vilseledas genom de orätta turlistorna och derigenom alldeles onödigtvis försumma de tillfällen till befordran med bolagets ångslupar, hvilka, enligt de nya turlistorna, i verkligheten förefinnas. Då det naturligtvis ligger i bolagets eget intresse, att detta missförhållande undanröjdes, behöfva vi säkert blott påpeka detsamma för att ändring ofördröjligen skall ske. Det kkejserliga japanesiska akrobatiska sällskapet från Kristallpalatset och Alhambra i London och för första gången i Göteborg, som består af 15 personer, deribland 4 damer, samma artister, som hos Taikun i Japan uttörde sina produktioner i November 1869 i kejserliga palatset i Yeddo för det församlade hofvet och i närvaro af hertigen af Edinburg och bans följeslagare, så är i sin helhet den pompösa titeln på de konstnärer, hvilka f. n. upptaga Nya Teatern. Deras produktioner äro lika förunderliga som deras namn, hvilka lyda så här t. ex. Namenoski, Gin Ge Ro, Ha Sa, Coo Ma Kitshee, Oh Sa Wa, Oh Mit Sa o. s. v. Men ännu märkvärdigare än de mörkhyade, snedöga, ständigt leende eqvilibristerna, jonglörerna och hofsnurrspelarne äro dock de båda amerikanarne Mike Crosby och Little Tod, hvilkas produktioner hardt när gränsa till det öfvernaturliga och derjemte utföras med en sådan lätthet och en så synbarligen naturlig, ej affekterad anstrykning af godt lynne, att man vid åskådandet af dem är nästan fullkomligt oberörd at den rysning, som eljest brukar gripa åskådaren vid dylika föreställningar. Ett särdeles putslustigt extranöje erbjuda den japanesiske direktörens allokutioner till publiken vid föreställningens början och före hvarje särskildt nummer, ett slags komiskt buktaleri med thy åtföljande soltjädersackompagnement, hvilket aldrig förtelar att med sin ständigt återkommande slutrefräng: mata, sckkoj må moa! uppväcka munterhet i den vanligen, eget nog, temligen glest besatta salongen. I Musei tafvelgalleri ha någon tid varit exponerade åtskilliga nya taflor, bland hvilka Hafströms af konstföreningen inköpta Maskeradscen intager ett framstående rum ej blott i afseende på teckningen utan äfven hvad beträffar färgen, som tillkännager ett lika stort som glädjande framåtgående i den unge målarens utveckling. Det är någonting af dUnckers friska humor och sanna uppfattning i denna lilla bit, hvars sujet är helt enkelt: En till pierrot kostymerad maskeradgäst har, trött efter alla piruetter och amuretter, slumrat in i den mjuka chaiselonguen i en af maskeradlokalens smärum. Det är långt lidet på natten, gaslågan skimrar matt i sin kupa och dagern börjar redan grå och kulen tränga in i kabinettet som härigenom erhåller en egendomlig, förträffligt återgifven belysning. Framför drömmaren står en qvinlig maskeradgäst kostymerad till Cupido och med sin pil sökande väcka slumraren ur hans dvala. Till höger i bakgrunden upplyfter en i svart kostymerad och maskerad riddare portidren till danssalongen, som ännu strålar af brokiga toiletter samt ljus och lampors sken. Taflan i sin helhet gör ett angenämt intryck på åskådaren; skulle vi vedervåga några små anmärkningar vore det, att den omtalade riddarefiguren förekommer något otydlig och sotaremessig, hvarjemte vi i fråga om Cupido skulle vilja göra en liten omskrifning af fru Lenngrens bekanta epigram: