Göteborgsposten – 14 juni 1872, sida 2

—— — ——— vanliga tvära, stränga sätt; bed att ni ej måtte ha förorsakat haus död, lika väl som ni förorsakat hans olycka. Ligg qvar på era knän till dess Himlen värdigas höra or; så ämnar jag göra. Det är föga hopp qvar nu. — Jag har hört att Colfströmmen kommit in på morgonen, svarade miss Saxonbury i darrande ton. — Jag hörde det äfven. Mon det visade sig vara Den sköna Ielena. Och Giolfströmmen lemnade Island flera dagar före henne. Hon gick vidare med sitt bleka, allvarliga ansigte, och Maria Saxonbury fortsatto sin väg. Fem oller sex dagar gingo. Lady och miss Saxonbury sato i skymningen, den sistnämnda väntande på mr Yorke, hvilken hou af all sin förmåga bemödade sig att tycka så mycket om som hon borde göra i egeuskap af hans trolofvade, då en tjenarinna kom in och sado att en gentleman begärde att få träffa henne. — Mig! Träffa mig! sade Maria. — Han ser ut som en sjöman, mademoiselle. Jag tror att det är mr Janson. Han frågar om ni vill bevilja honom en minuts samtal. — Oh, mamma! utropade hon, mr Janson! Då måste Golfströmmen vara i säkerhet. Lady Saxonbury gaf något otydligt svar. Hennes tankar voro upptagna af helt annat. Hvad betydde för henne om Golsströmmen var i säkerhet eller ej? Maria passerade igenom tamburen och inträdde i det rum dit man infört mr Janson. Han vur klädd i sjömansdrägt och var vackrare än någonsin, åtminstone tyckte Maria så. — Ni är således räddad! utropade hon i det hon fattade hans hand, i detta ögonblick glömmande mr Yorke och hela verlden. Vi ha aosett er förlorad! — Vår hemresa bar varit svår, farlig, olycklig i alla afseenden utom det att vi slutligen anländt. Miss Saxonbury, jag hör att Harry varit begråten som död? — Ja, ack ja!