des af några sysslolösa munkar och förrådde alla tecken till vårdslöshet, förfall och orenlighet, omdanade till förträffliga byråer, hvilka, i st. f. 20 eller 30 melankoliska cönobiter midt i den lifligaste delen af staden, nu hysa många hundrade verksamma tjenstemän. Under det att den franska pressen uteslutande gifvit Napoleon III skulden för marschen till Sdan, påstående, att den föranledts af dynastiska, men icke af militära skäl, men marskalk Mac Mabon inför undersökningskommissionen påtagit sig sjelf detta ansvar, har nu Rouher inför samma kommission afgifvit en med marskalkens öfverensstämmande förklaring. Rouhers förklaring går ut på följande: Rouher begaf sig icke till lägret vid Chålons i ett officielt uppdrag, och han fick knappast tid att underrätta kejsarinnan om sitt beslut, hvilket han fattat på uppmaning af senatorn Saint Paul. Då han i sällskap med denne anlände till Cbålons d. 21 Aug. på morgonen, var erdast arridregardet der, och kejsaren stod just i begrepp att bryta upp med detsamma. Mac Mahon var med den öfriga hären under marsch till Paris, och kejsaren underrättade Rouher och Saint-Paul om, att han sjelf ernade begisva sig dit. Rouher hreste derpå till Reims, hvarest han träffade Mac Mahono, som underrättade honom om, att armån måste draga sig tillbaka till Paris, emedan mycket nedslående depescher ingått från Bazaine. Denne hade skickat kejsarinnan en högst öfverdrifven berättelse, hvilken gick derpå ut, att han hvarken hade lifsmedel eller ammunition. Det första intrycket härat bade varit alldeles öfverväldigande; men krigsministern Palikao bevisade, att det icke kunde förhålla sig så, som Bazaine sade, i det han lemnade mycket detaljerade upplysningar om den ammunition, som Rhenarmån haft hos sig, och om den ammunition som den begagnat i de olika träffaingarne. Det hade till på köpet nyligen afsändts 4 millioner patroner; men Bazaine sade, att man icke kunde finna dem på bakgården, och de kommo först fram två dagar efter det att den misströstande depeschen afsändts. Palikao förnekade äfven, att det saknades lifsmedel, och Rouher anknöt härtill inför kommissionen den anmärkningen, att armån och staden ju kunnat uthärda en cernering under 74 dagar. Rouher, som kände till denna krigsministerns förklaring, delade derför icke Mac Mahons uppfattning af förhållandena; men han vågade icke fasthålla sin mening gentemot marskalken, som utvecklade, att han skulle efter ankomsten till Paris dela sin armå i flygande kolonner och oafbrutet oroa preussarne genom utfall. Kejsaren kom redan d. 21:ste till Reims, och han gillade helt och hållet marskalkens plan, likasom alla andra vid armän. Napoleon III nedlade derpå öfverbefälet, som lemnades åt Mac Mahon. Då Rouher d. 22 återkommit till Paris, erfor han, att Palikao ogillade Mac Mabons plan om att marschera till Paris och ville, att armån i Chålons skulle begifva sig till Metz för att förena sig med Bazaine. Efter det Palikao med stor värme utvecklat sina åsigter, skref han en härmed öfverensstämmande depesch, som skulle skickas till Mao Mahon. I samma ögonblick som detta telegram skulle afsändas, ingick emellertid ett annat telegram från Mac Mahon, hvari denne underrättade om, att han erhållit en mera lugnande depesch från Bazaine, af hvilken han fann sig föranlåten att ändra sin plan, och han hade derför nu beslutat att marschera till Metz. Mac Mahon fattade således helt och hållet af egen drift detta beslut, hvilket för öfrigt alldeles harmonierade med regeringens, Rouhers, hela senatens och särskilt de militäre senatorernas enstämmiga åsigter. Att Mac Mahon bestämde sig för denna marsch, och att han gjorde det först sent, kom sig icke af någon tryckning från regentskapet eller af kejsarens inblandning; han gick till Sdan, emedan detta enl. hans egen fria och sjelfständiga uppfattning af de militära förhållandena var den bästa taktik, som han under de gifna omständigheterna kunde välja. D ND oo AU2ii 111 —