Göteborgsposten – 14 juni 1872, sida 2

— Mamma — antag att jag har några nyheter att meddela dig om Harry! att — han — är — funnen? — Åh, är det ändtligen funnet? utbrast lady Saxonbury i stark sinnesrörelse. Det! Hon tänkte på Harry såsom lik, ej såsom lefvande. — Icke det, mamma. Han. Svimmar du ej om jag säger dig att han är vid lif — frisk — sund? . — Moria, hvad menar du? frågade lady Saxonbury i svag ton. — Han lefver. Bästa mamma, han har varit ute med mr Janson på Golfströmmen. Hon fick ej tid att fortsätta, ty dörren hade öppnats och en lycklig gosse stod på tröskeln i en vidunderlig drägt, sammansatt till hälften af hans egus, till hälften af Pauls plagg. Han hade blifvit brun af sjöluften, var större än förut, och hans vackra lockar voro i vild oordning. Med ott rop kastade hun sig i moderns armar och hon snyftade mot hans hals och kysste hans vackra ansigte och okammade hår samt tryckte honom intill sig som om hon aldrig velat släppa honom igen. — Lady Saxonbury, skall ni ursäkta om jag säger all jag tror honom vara en mera snäll och lydig gosse än han fordom var? sade mr Janson som följt Harry in. Han har haft en svår tid att genomgå och förstår nu bättre uppskatta värdet af ett lyckligt hem och en mors kärlek. Jag har åtagit mig att lära honom disciplin, jag har så mycket som möjligt afhållit honom från sjömännens sällskap, och hållit föreläsningar öfver hans fel; jag tror derföro att ni skall finna en fördelaktig förändring hos honom. — Ja, mamma, inföll gossen snyftande, jag vet nu huru elak jag var och jag skall bemöda mig om att aldrig mera förorsaka dig och Maria ledsnad. (Forts.)