Göteborgsposten – 14 juni 1872, sida 1

Hon började ett riktigt system af ovänlighet mot henne, kunde sällan fördraga åsynen af henne, och när hon såg henne var det endast för att utbryta i snyftningar och hårda förebråclser. — Jag skulle ej uthärda ett sådant lif, anmärkte mr Jorke en deg till Maria. — Är det rättvist? yttrade Maria vädjande till honom. Huru kunde väl jag, när jag såg honom skynda mot skolan, föreställa mig att han låtsade gå dit endast för att narra mig — att han skulle springa till kanalen i samma ögonblick jag kommit ur sigte? Är det rättvist af lady Saxonbury? — Nej. Högst orättvist. Jag säger att jag ej skulle uthärda något sådant. — Detta lif gör mig ibland så olycklig, att jag emellanåt börjar draga i tvifvelsmål om jag verkligen icke är brottslig. Jag försvinner härifrån hellre än jag uthärdar detta. — Låt mig befria er, Maria, sade mr Yorke. Hon kastede på honom en hastig blick. Den stund hade kommit som hon väntat, om ej fruktat. — Ni kan ej vara okunnig om mina afsigter, återtog han; hvarföre skulle jag väl annars ha stannat på denna plats som jag afskyr, om det ej varit för er skull? Ni måste veta, att jag älskar er passioneradt; långt mera passioneradt än han gjorde, Maria. — Än han — hvem? frågade Maria rodnande. — Janson. Liksom om ni ej skulle veta det. — Hvarföre inblandar ni hans namn i samtalet? sade hon. Hvad är Jangon för mig? — Maria, vill ni bli min hustru? Vägra ej, tillade han häftigt. Jag har svurit att om ni ej blir min, skall ni heller ej bli någon annans. — Mr Yorke! — Jag kan ej lefva utan er. Jag älskar er allt för passioneradt för att kunna njuta någon lycka utan er. Ni måste bli min, Maria. Det var er fars önskan.