Göteborgsposten – 13 juni 1872, sida 2

— Jag vill ej ha någon. Jag vill ej ha anmärkniog för det jag kommer för sent. Det är ditt fel, emedan du stannade så länge på brohufvudet. Farväl, Elisabeth. — Farväl, svarade hon knappt gifvande akt på hans bortgång eller medveten om hvad hon sade, ty i detta ögonblick visade sig Edward Janson på gatan, sedan han ännu en gång till följe af det missöde som drabbat-Golfströmmen fått sätta foten i land. Åsynen af honom kom henne att glömma allt annat. Klockan sex då de samlades för att äta middag var Henry borta. Lady Saxonbury förmodade att han qvarhölls i skolau, något som ej sällan inträffade, och började sin middag vid ganska dåligt lynne. Hon frågade John vid hvad tid gossen gått tillbaka till skolan efter tolffrusten; både hon och Maria hade nemligen varit uto vid den tiden. — Henry kom ej hem till tolffrukosten, madame. Lady Saxonbury blef mycket uhpbragt — Har man någonsin hört så barbariskt! utropade hon. Att hålla honom borta från två måltider efter hvarandra! Rektorn i skolan måste vara ett riktigt vilddjur. Gå genast och hemta hem gossen, John; för honom derifrån med våld om de göra några invänningar och hota dem med polisen. Jag skall stämma rektorn inför ritta. Betjenten begaf sig genast till skolan; men han kom i största hast tillbaka igen. Henry Yorke hade ej varit i klassen på hela dagan, och man ämnade påföljande morgon gifva honom en allvarsam bestraffning derför. — Ej i klassen! upprepade den förskräckta modern. Elisabeth, du sade ju att du lemnade honom i skolan? — Ja, jag såg honom springa till skolans port. Jag — jag tror — att jag såg honom inträda, tillade hon mera tveksamt, i det hon försökte erinra sig om hon gjorde det eller ej. — Du tror! Hvad menar du med det? frågade lady Saxonbury som verkligen ej brydde sig om någonting i