Göteborgsposten – 13 juni 1872, sida 2

Frän Utlandet. Thiers sista stora tal rörande armöfrågan inom franska nationalförsamlingen föreligger oss nu i sin helbet. Ur detsamma anse vi oss böra meddela följande utdrag, såsom varande af både intresse och vigt: M. h;, hvad har orsaken varit till våra olyckor? Enligt mitt förmenande, ha fyra stora fel blifvit begångna, hvilka förklara allt: ett politiskt fel och tre stera militära fel, hvilka historien skall inregistrera, derom är jag säker. Några dagar före d. 6 Juli 1870 befunno vi oss i full fred; ingen i hela verlden, hvarken i Frankrike eller i Europa, och i Frankrike ej ens de som kort derefter ville kriget med passion, tänkte derpå. Några dagar förut gjorde marskalk Leboeuf, hvilken jag icke kände annorlunda, än hela Frankrike kände honom, neml. såsom en tapper och intelligent artilleriofficer, den äran att komma till mig, och han sade, på grund af ett bref från kejsaren, att kejsaren visste, att jag icke var någon af hans vänner, men att han räknade på min medverkan, när det gälde armens intressen. Jag svarade marskalken, att H. M:t gjorde mig stor ära, då han räknade på min patriotism, men att jag i afseende på den kejserliga regeringen hvarken var vän eller fiende, utan var för densamma alldeles främmande och besluten att förblifva det; om man gat oss de anspråkslösa frioch rättigheter, som jag kallat nödvändiga, om man gaf oss en annan ledning af affärerna utåt, så skulle jag dock ansluta mig till denna regering, icke för att tjena henne eller af henne emottaga gunstbevisningar, utan för att göra hvad jag alltid skulle göra, nemligen rösta för den såsom jag skulle göra för hvarje annan regering, hvilken skulle synas mig vandra på de nationala intressenas rätta väg. Marskalk Leboeuf bad mig då medverka till att försvara den årskontingent, som regeringen begärde. Försvarsutskottet hade nedsatt den från 100,000 till 99,000 man: man talade om att minska den till 80,000. Jag lofvade min medverkan, hvilket jag dessutom skulle ha gjort, utan att man begärt det. Jag måste oförberedt understödja diskussionen om kontingenten. Jag visade i stora detaljer, att ingenting var i ordning i Frankrike, och jag utbrast: den beväpnade freden! Akten eder att föra ett dylikt språk, det är den afväpnade freden!Marskalk Leboueuf gat från sin plats bifall till mina ord; och jag tillade, att vi, långt ifrån att vara på krigsfot, icke ens voro vå förnuftig fredsfot. Jag omnämner detta tör att visa, huru oförutsedd krigsförklaringen var för oss. Några dagar derefter, d. 16 Juli, då jag inträdde i lagstiftande församlingen, mottogs jag med ropet: Kriget! — Åriget! Huru kriget? sade jag. — a, kriget! svarade man mig. — Och man omtalade för mig den hohenzollernska kandidaturen. Jag blet förvirrad öfver den ton, hvarmed den kejserl. regeringen vändt sig till Preussen; det föreföll mig som att en underhandling med en viss framgäng skulle komma hvad man kalladeen svart punkt I LA D