Göteborgsposten – 7 juni 1872, sida 1

— Utan trifvel har konstens utöfvande sina olägenheter, men ni stora målare måste bära inom er er egen belöning. — Till en viss grad ja, svarade Raby i hvars öron orden stora målare kliogade behagligt. Medvetandet af att ega den sällsynta gåfvan geni är en riklig belöning — utom i sådana stunder då man tryckes af modfälldhet. — Och lika väl talar ni om melankoli och dylika obehagliga saker, mr Raby. — Stora mäns lif utmärkas ofta af olycka, anmärkta Raby. Då jag säger stora män menar jag sådana som äro till sitt inre stora, män af geni, af fantasirik intelligens. Tänk på allt som säges om våra aflidna stora skalders lif. — Jag tror att deras fel låg deri att de betraktade allting från den mörka sidan i stället för den ljusa, svarade Maria skrattande. Vi taga er sjelf nu till exempel. Ni envisas att fortfarande vända er mot den sidan der sceneriet är mörkt och der ingen enda ljus fläck finnes utom den stora månen sjelf, och denna skiner er rakt i ansigtet. — De ha ej kunnat betrakta tingen annorlunda än de gjorde, invände han, i det hans egen ton lät melankolisk nog. — Nåväl, jag förmodar att det är en olycka som vidlåder geniet, anmärkte Maria. Jag har nyligen i en fransk bok läst en berättelse om Leonardo da Vinci. Han var ej någon lycklig man. — Han kallades också da Vinci den olycklige. Huru många af hans bröder ha ej förtjenat samma benämning ! — Vore jag som ni skulle jag ej vara angelägen om att bli räknad till dessa bröders antil; jag skulle just sträfva efter motsatsen, sade Maria glädtigt. Alltså, tilllade hon efter en paus, tror ni att några af de gamla underliga templen i Italien se ut som den der byggnaden? Hvad jag önskar att jag kunde få se dem!