Göteborgsposten – 7 juni 1872, sida 1

någonting mera klassiskt skönt i den eviga staden, ej ens då den befann sig i 2enith. — Den är verkligen skön, svarade hon. Och det kringliggande landskapet är äfvenledes skönt. Ni har ej sett många scener mera smekande för en liflig fantasi än denna, mr Raby. — Jag skall aldrig få se ett andra Saxonbury, var det hastiga svaret. Men se åt denna sida, tillade han i det han pekade åt motsatt håll. — Åh deråt har jag ingen lust att se. Allt är så mörkt der. Jag tycker endast om sakernas ljusa sida. — Har det aldrig fallit er in att dessa två utsigter, den ljusa och den mörka, äro en bild af menskliga förhållanden? Under det några gynnade varelser bestrålas af ljuset, måste andra, förkastade, stanna i den djupa skuggan. — Nej, jag har aldrig tänkt på det. Mitt lif har alltid varit ljust. — Må det alltid förblifva sådant! hviskade han med en djup suck; men miss Saxonbury vände sig ånyo mot den glada sidan. — Hvilken vacker tafla denna vy skulle blil utropade hon. Jag undrar på att pappa aldrig låtit rita af den. En af era favoritscener, mr Raby, idel poesi och månsken, med en viss melankolisk anstrykning här och der. Många bland er, artister, tycka allt för mycket om att måla melankoliska scener. — Vi måla scener sådana vi finna dem. Hvad som kan synas uteslutande glädtigt för en, kan för en annan ha en anstrykning af svårmod. — Artister borde alltid vara glada, de som ständigt lefva bland ideala skönheter, nej som skapa dem. — Ideala! Det var ett lämpligt ord, miss Saxonbury. Vi ha fått arbetet och mödan på vår lott; andra som först se taflan då den är fullbordad finna blott det ideala deri. Då ni står och beundrar någon favorittafla, egnar ni väl någonsin en tanke åt de timmar af tröttsamt arbete som erfordrats för att åstadkomma den?