Göteborgsposten – 6 juni 1872, sida 1

———— —— ————— ——— — Han såg en fläck som ej hade der att göra, och baronetens anmärkning förblef obesvarad. — Jag antager att han sträfvar efter rykte, fortfor sir Arthur, Skall han vinna det? — Nej, svarade mr Coram. Sir Orthur Saxonbury såg förvånad ut. — Det är den gamla historien, fortfor målaren. Fattigdom, brist på vänner och öfverväldigande talang. — Talangen har brutit sig igenom berg förr, Coram, anmärkte baroneten. — Ja. Men Rabys flende ligger här, sade målaren i det han vidrörde sitt eget bröst. Han har anlag för lungsot, och dessa förfinade naturer kunna ej strida mot kroppslig svaghet. Hans känslighet är någonting märkvärdigt. Det skulle blott behöfvas en enda hård knäck på hans känslor för att han skulle duka under. Sir Arthur hade hastigt blickat upp vid ljudet af namnet. — Hved var det ni kallade honom? Raby? frågade han. — Raby Verner Raby är hans namn. Han är son af slösaren Verner och Maria Raby, arftagerskan. Raby Verner Raby! Ehuru framskriden han än var i ålder, ehuru det nu var måoga år sedan hans kärleksdröm med Meria Rby blifvit plötsligt afbruten, kände sir Arthur Saxonbury, fordom Arthur Mair, verkligen rodnaden tränga upp under de grå polisongerna. Han betraktade ihärdigt Rabys ansigte, och minnet förde honom tillbaka till hans lifs vår, ty dessa voro alldeles hennes ögon med deras liufva melankoliska uttryck, och dessa voro hennes fina, regelbundna därag. — Jag såg Verner Rabys död tillkännagifvas i tidningarne för ett par tro är sedan, efter hvad jag kan tycka, sade sir Arthur i det han reste sig upp. Hvad gör sonen här? — Raby lemnade ingenting efter sig annat än skulder. Sonen sålde bort alltsammans och betalade dem, i det han, efter hvad jag tror, gjorde sig till hälften utblot