Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 28 Maj 1872. Det är nu just ett år sedan kommunens skräckvälde, efter en lefnadstid af sjuttio dagar, sorgliga och skamliga i åminnelse, lyktades. Telegrafen meddelade öfver hela Europa för hvarje timma redogörelsen för fortgången af ÄParis förstöring, elden flammade och blodet strömmade. Man har sedan dess gjort sitt bästa att sopa igen de yttre spåren af förödelsen. Man har bygt upp en del af de nedskjutna eller nedbrända husen, smetat gips öfver märkena efter kulorna på väggarne, lagt om gatorna som rifvits upp för medborgaren Gaillards barrikadsystem, och strött tillräckligt med sand öfver de röda fläckarne, som suto i länge nog här och der på marken. Till ett annat slags Teparationsförsök höra de, som utförts på Satory, och penitens-expeditionen till Nya Caledonien. Medborgaren Gaillard har under det vackra namnet Societ oenophile öppnat krogrörelse vid en bakgata i Gentve, och kallas nu för aristokrat och förrädare af de andra galgfoglarne, när han ej vill lemna dem kredit. De af kommunens högtbetrodda män, som lyckades rädda sig undan det stora notvarpet efter de fula fiskarne, lefva som de kunna här och der och göra anspråk på att kallas för martyrer — en klen ersättning för de fröjdefulla tiderna då de hade galoner ända upp till armbågen och absinth gratis ända upp i halsen. Öfver andra martyrer, offren för kommvnardernas vilda blodtörst, hållas nu om dagarne minnesfester. I Notre Damekyrkan hölls i dag en sådan öfver erkebiskop Darbay, dervid hela pariser-klereciet i stor ornat var närvarande ech det ofantliga templet var fyldt af en andaktsfull och sörjande menniskomassa — endast regeringens medlemmar lyste genom sin frånvaro. I Bellevilles vackra kyrka skall i morgon firas en minnesfest öfver offren vid rue Haxo, i Arcueil hölls i går en annan öfver de mördade dominikanerna, och i Jesuiterkyrkan vid rue de Sövres också en öfver de mördade fäderna af denna orden. Dessa sistnämnda voro till antalet fem, och de som känt dem, säga att de allesammans voro utmärkta män, som från olika verldsliga lefnadsbanor hade vändt sig det religiösa lifvet. Den ene, P. Olivaint, hade varit professor i historien vid pariseruniversitetet, den andre, P. Ducoudray, juris doktor, den tredje, P. Clerc, elev af polytekniska skolan och marinofficer, den fjerde under sju års tid advokat i Paris, och den femte, P. de Bengy, en af dem som anordnat sjukvården under fälttågen på Krim och i Italien samt föreståndare för en af de s. k. flygande ambulauserna under belägringen af Paris, hvilka hade att emellan de begge stridande parterna under sjelfva kulregnet plocka upp de fallna. Nationalförsamlingen i Versailles sysselsätter sig också med ott reparationsarbete, men detta at en sällsam art. Det består i att rifva upp alla gamla sår och med samlad kraft beströ dem med det bittraste salt som kan öfverkommas. Hvar och en i sin tur. Först naturligtvis kejsardömet, som ändå inte måtte vara så fullkomligt ett lik, som man vill påstå, eftersom man så oförtrutet hamrar derpå; sedan den ena efter den andra af dem som i den ena eller andra egenskapen innehaft någon framstående plats under de två, tre sista åren. Den gamle general Uhrich, Strasbourgs ärorike försvarare, som till att börja med fick så mycket blommor och verser, oberäknadt en hedersvärja med guldfäste och äran att gifva sitt namn åt några dussin gator och boulevarder i Frankrike, deribland Avenue de YImp6ratrice, eller, som det på det republikanska språket heter, den avenue som under så många år vanärats genom Bonapartes honas skändliga namn. Och den ärorike Bazaine, såsom Thiers sjelf kallade honom, sitter inom fyra väggar, och de radikala tidningarne jemra sig grufligt öfver att han ej redan är fusiljerad samt öfver en sådan mannamån att han ej skall dömas af en vanlig krigsrätt. När härtill kommer att parlamentskommissionerna göra den ena upptäckten efter den andra om korruption och all slags oredlighet — man bar genomgått kejsaredömets, men ännu icke hunnit till republikens syndaregister, som väl