Göteborgsposten – 3 juni 1872, sida 1

befallning om att en af husets manliga tjenare följer mig på hemvägen då jag ej har er i sällskap. Derefter ringde hon och då ringningen blifvit hörsammad, befallde hon att en af groomerna skulle tillsägas vänta på henne vid sögra grindvaktarestugan, dit hon ämnade begifva sig. — Är ni alldeles öfvertygad om nödvändigheten af att ni följer med mig ner, miss Ellen? — Alldeles, Martha, ifall det förhåller sig fullkomligt så som ni sagt. Såsom jag uppfattade era ord i dag har den usling som försökte bryta sig in i södra grindvaktarestugan i dag meddelat er, att er man icke blifrit dödad i striden med polisen, såsom ni förmodade, utan att han nu är vid lif och skall uppsöka er. — Ja, miss, det är fullkomligt sannt; men ni har o nämnt den bästa delen deraf, och det var att denne man sade mig att George var fullkomligt ångerfull och blifvit en god menniska samt öfvergifvit sina onda vägar; och jag kunde märka att det var sannt, ty mannen som omtalade det och som varit en farlig sällskapskamrat åt honom i hans onda dagar samt ännu är sådan han förr varit, efter hvad det tyckes, hånlog då han nämnde det. Detta var den bästa nyheten för mig, ehuru jag visserligen skulle ha blifvit glad att återse honom om han varit aldrig så elak. Tårarne, som stigit upp i mrs Bradstocks ögon under det hon talade, brusto nu lösa och föllo ymnigt. — Ja, Martha, ja; detta är verkligen en god nyhet för er, sade Ellen. Men när tror ni att han skall vara här? — Mannen sade att han sett George i Truro, tydligen på väg hit ner, så att jag ej skulle bli öfverraskad om han komme denna qväll. — Nå detta bestämmer mig fulikomligt, och vi begifva oss i väg nu genast. — Ni säger att ni vill tala med George sjelf, miss; får jag fråga om hvad?