Göteborgsposten – 3 juni 1872, sida 1

——q—2?t2t2t66—dttt ttt jnnl 2——7—— en sådan grundval som den, hvilken lagts och lägges af flere på hvarandra följande rika skördar, af mineraliska skatter som upptäckas i vår jords innandöme och af det förökade värde som tillfallit produkterna från andra våra hufvudnäringar. Frågar man någon ur dessa hopar, som trängas på våra gator eller på emigrantfartygens landgångar, om anledningen till deras beslut att lemna fäderneslandet, mötes man ej af någon klagan. Vi ha det bra här, men i Amerika säges vara ännu bättre — sådan är vanligen den gemensamma grundtanken i de svar som erhållas. Den utgör, såsom man finner, icke ens ett enkelt upprepande af den tadlade grundsatsen: mitt fädernesland är det land, i hvilket jag mår väl (patria ubi bene) utan innebär en ytterligare skärpning, ty den säger att der är mitt fosterland, hvarest jag har det blott i ringaste mån bättre än i mitt eget. Man har emellertid svårt att tro att driffjedern till ett steg, så vigtigt som det ifrågavarande, verkligen ligger i ett allmänt lättsinne, det der bemäktigat sig vårt folk, ehuru om sådant tyckas vittna de anförda orden. Säkerligen finnas der i djupet af utvandrarnes hjertan bevekelsegrunder, till en del möjligen okända för dem sjelfve, af en mäktigare och allvarligare natur. Vi hafva ofvan nämnt de områden der missnöje ej gerna kan vara berättigadt; det återstår att söka dess källa på ett annat, och såsom det enda möjliga framstår då: de sociala förhållandena i vårt land. Bildning och upplysning sprida sig alltmera allmänt och nedtränga i allt djupare liggande lager af samhället. Att verkan häraf till slut skall bli enbart god och förmånlig; det ej blott tro utan veta vi. Men under denna bildningsarbetets fortgång har det att öfverskrida en punkt, vid hvilken detsamma föder ej endast tillfredsställelse, utan en sinnets oro, svåruppfyllda anspråk, kortligen ta ladt missnöje hos dem, på hvilkas förädling det syftar såsom sitt slutmål. Man har äfven inom de klasser, hvilka fordom stodo under strecket, numera lärt sig inse personlighetens värde. Man uppskattar till sin rätta halt de från en högre synpunkt intetsägande skrankor, som ännu skilja sambällsklasserna från hvarandra. Hvarföre kunna ej dessa med ett slag borttagas? Hvarföre ihågkomma ej vi alla, som vid vlifvets ingång och lifvets utgång äro hvarandra like, att vi äfven under vandringen mellan dessa ändpunkter i allt äro och böra vara jemnlikar? Svårigheterna vid att öfvergå från ett gammalt häfdvunnet tillstånd till ett nytt underskattas. De fördelar förbises, som det dock otvifvelaktigt innebär att stor skilnad i bildning äfven kan och får söka sig uttryck i yttre, på det heia taget, likgiltiga former. Det uppstår hos de i egen tanke förbisedde en lävgtan att utbyta hvad man eger mot ete annat — och denna obestämda längtan mötes så från tusentals legda agenters munnar eller från okunnige eller illvilliga organer inom pressen med hänvisningen: till Amerika! Amerika är ej mera Franklins och Washingtons land, utan snarare Fishs och Goulds. Höga dygder, ädla handlingar blir man väl ätven der vittne till, och när de förekomma. ega de vanligen — man måste erkänna det — en särskilt storslagen karakter. Men de framstå mera såsom yttringar af en den ädlare menniskonaturens reaktion emot den korruption och allt det moraliska elände som der omgifva individen. De framgå ej såsom naturliga följder af en menniskovänlig sinnesriktning, hvilken genomträngt hela samfundslifvet och som derför också söker sig uttryck i ädla dater. ÄÅtven den sociala jemnlikheten i mönsterlandet torde ej vara af rätta slaget. En aristokrati, hårdare än hvarje annan, herrskar der inom samhället: penningens aristokrati. Ve den som i kapplöpningen att vinna den gyllene kalfvens, den nya gudomens gunst, blifver efter! Samfundet erkänner sig ej ega någon förpligtelse till den akeppsbrutne, vare sig han förlist i följd af vidriga vindar eller af egen skuld, och hvem kan väl då undra på att han, för att så sin farkost åter flott, kastar öfver bord allt, äfven de moraliska bud, som dittills utgjort barlasten på hans färd. Den sociala jemnlikhet vi sträfva efter,