Göteborgsposten – 3 juni 1872, sida 1

—— ——— ä — — om dörrvredet. Dörren gaf vika och i nästa ögonblick var han inne i rummet. Den mörkröda glöden från kaminen lyste upp rummet tillräckligt för att sätta honom i stånd att urskilja de olika möblerna, men konvolutet, det föremål han sökte, var ingenstädes synligt. Han ansåg derföre att det blifvit inlåst någonstädes och fästade sin blick på en byrå, som stod i ett hörn nära kaminen, såsom det föremål hvilket sannolikt blifvit valdt för konvolutets förvarande. Det var en helt simpel byrå med ett vanligt simpelt lås, som han trodde skulle kunna öppnas med snart sagdt hvilken liten nyckel som helst. Han tog upp sin egen nyckelknippa ur fickan och började just försöka en af nycklarne i låset, då ett plötsligt ljud ådrog sig hans uppmärksamhet, och i det han såg upp varseblef han en man stående i dörröppningen och med ansigtet belyst af det rödaktiga skenet från kaminen — jnst den man som han gifvit ett knifstygn på värdshuset i Gravesend, George Bradstock. Då uppgaf Frank Scorrier ett rop af fasa och föll tungt till golfvet. XXIV. Emellertid hade mrs Bradstock och miss Wynne en stund varit inbegripna i samtal i det lilla rum, som den senare alltid ansåg som sitt sanctum. — Ni ämnar väl ej begifva er ut, miss; det är alldeles för sent för er att vara ensam ute. Det är nu fullkomligt mörkt. — Hvad ondt tror ni väl kan tillfogas mig häremellan och er grindvaktarestuga, Martha? Det är ju alldeles raka vägen, och man behöfver ej frukta att någon är ute. — Men månne squiren skulle tycka om det, miss? — Squiren får ingenting veta om den saken. Men eftersom ni är så orolig för min säkerhet, skall jag gifva