Göteborgsposten – 28 maj 1872, sida 1

Modersmålet, lunder det att Geome Aritmetik, tri, Linearoch Fri. Naturkunnighet, handsteckning, EngelVälskrifning, ska (eller Tyska), Ka. Historia och meralistik och kommu Geograsi vore nallagsarenhet samt bokobligatoriska ämnen, lhålleri vore valfria. Bysd på den utan tvifvel riktiga grundsatsen, att de naturliga anlagen böra tillgodoses, att gossen får lära det han kan lära med förbigående af det, för hvilket han saknar antingen fallenhet eller som han alls icke kan inhemta, skulle den, som sagdt, åstadkomma helt andra resultater än den lärda, som, från början tillkommen af andra syften och med ett olika mål, sträfvar åt ett helt annat håll. Inom en ej allt för aflägsen framtid skulle den skapa en jordbrukareoch handtverkareklass, som komme att intaga den ställning, till hvilken dessa sträfva, men som de dock ej skola uppnå, innan mängden af dess medlemmar besitter de egenskaper, som göra dem fullmyndiga i detta ords bästa betydelse inom det samhälle, som de i sin mån äfven känna sig kallade att styra. Genom undervisningens koncentrering på de obligatoriska ämnena och några få af de valfria, tör hvilka han antingen visade anlag eller som vore behöfliga för hans ändamål, skulle eleven inom en trängre kunskapskrets på tre eller fyra år ha inhemtat nog för att antingen med nytta kunna mottaga undervisning vid hvilken af våra tillämpningsskolor som helst, eller för att göra sig till en nyttig och aktad medlem inom yrkesmännens leder. Synnerligen vore sådana skolor att rekommendera för sönerna af vår välmående allmoge, hvilka äro lycklige nog att för lifstiden få nedsätta sig på sin ärfda teg utan att ingå i vare sig statens eller den enskiltes tjenst. Från den tidsödande läsningen af främmande språk, hvilka de dock aldrig komma att begagva, vore de här befriade; de kunde inhemta allt hvad de behörde i aritmetik utan att derföre, såsom vid statens läroverk, behöfva upptaga tiden med geometri, i hvilken den rike bondesonen under sin korta vistelse vid elementarläroverken dock sällan kommer så långt, att den blir honom till den ringaste nytta — ett studium, på hvilket dessatom tiden är alldeles bortkastad, ifall ens fallenheter ej luta deråt. Men i utbyte häremot finge han lära sådana ämnen som bokhålleri, kemi, kameralistik, kommunallagfarenhet, uppsättande af affärsskrifvelser m. m., hvilket allt komme honom till en mer eller mindre direkt nytta, men som antingen lärdomsskolan ej upptager bland sina läroämnen, eller hvilka, såsom t. ex. kemien, först ingå i de allra högsta klassernas undervisning, dit bondens son, om han tänker egna sig åt fadrens yrke, aldrig kommer. Att staten, åtminstone till en början, skall taga dessa skolor om hand, må man ej begära. Genom adopterandet af valfrihetssystemet till den utsträckning vi här föreslagit, uppstå en mängd önskningar från den enskiltes sida, som staten utan uppoffring af sin ställning ej alltid skall kunna tillmötesgå, men som den enskilta skolan från sin ståndpunkt väl skall i de flesta fall kunna villfara, under förutsättning att dess organism och enhet ej dermed rubbas, Detta system skulle vara förbundet med större kostnader än som i närvarande ögonblick kunna stå tillsammans med statens fördel. Må derföre sådana skolor, att börja med åtminstone, bli föremål för den enskilta företagsamheten, hvilken i sitt eget intresse bäst skall förstå att förena den bästa möjliga undervisning med klokt beräknad sparsamhet. Låt vara, att de till en början ej skola lemna läraren de materiela fördelar, han med skäl kan fordra för sitt mödosamma arbete, men snart skullie såväl herremannen, som ej kan få sin son in på den allena saliggörande embetsmannabanan, och den välmående bonden, som för ingen del vill vända sin son åt detta håll, inse, att dessa läroanstalter, bättre än någon af dem som nu finnas, böra kunna fostra deras söner till dugliga medlemmar inom ett samhälle, som genom sina nya kommunalinstitutioner för hvarje år ställer allt större fordringar på sina söner, och derföre med glädje begagna sig af hvad som erbjödes dem. Må sålunda den, som känner sig ha kraft och lust att åstadkomma något rätt gagneligt för sitt land, ej sky tillbaka för de första svårigheterna, den första lönlösa mödan, såvida lönen nemligen endast uppskattas i myntvärde. Medvetandet af att i sin mån och från sin undangömda plats äfven ha bidragit till lösnin