Göteborgsposten – 24 maj 1872, sida 1

hans uppträdande inför en rätt, bestående af andtliga magistratspersoner, och inför hvilken han, mr Pentveanle, endast kunde förebringa den svagaste bevisning, det insåg han ganska tydligt. Hans första tanke var att springa sin väg, men han fann sig afstängd från all möjlighet till reträtt genom några groflemmade jordbrukare, som allt mera pressade honom framåt. Den lille mannen hade under sin lifstid haft många ängsliga stunder, men aldrig hade han kännt en sådan ångest som i detta ögonblick. Flykt var omöjlig; allt hvad han kunde göra var att afvakta händelsernas gång. Han hölls ej länge i denna spänning. Då mr Barnstaple — hvars peruk ådrog sig landtbornas synnerliga uppmärksamhet och som de ansågo vara naturligt hår, utväxt och grånadt under mödan af trägna studier och kanhända till en del äfven i följd af tidens inverkan — intagit den plats som blifvit honom anvisad förklarade mr Polperrow att förhandlingarne skulle taga sin början. Denna början skedde dermed att magistratssekreteraren uppläste den anklagelse som blifvit framlagd inför mr Womersley och uppmanade den person, af hvilken den blifvit underskrifven, att, om han vore närvarande i salen, framträda och bestyrka den. Det blef en allmän rörelse bland åskådarne då mr Pentweazle, efter att med stora ansträngningar ha kommit lös från de landtbrukare som hållit honom inklämd, skred fram mot dombordet, der eden förestafvades honom och der han skulle uppgifva allt hvad han visste om ifrågavarande sak. Då mr Pentveazlo först blef synlig, förde mr Barnstaple upp dubbellorgnetten till ögat och hedrade den lille mannen med en lång och ihärdig blick; derefter smålog han, lutade sig tillbaka, läggande händerna i kors öfver magen, och såg, under hela den tid mr Pentweazles tal varade, förtroligt upp mot taket, liksom om taket och han haft något förträffligt skämt tillsammans, hvilket de allena förstodo.