Göteborgsposten – 14 maj 1872, sida 1

tig att taga mig, då låter jag det gå hur det kan med vännen. — Och med vännen menas väl jag, kan jag förstå, sade Grogram. — Jag vill derföre säga dig att om anklagelsen fullföljes, skall jag uppdaga alltsammans för polisen, huru jag undgick att bli dödad och huru du kommit tillbaka till England, hjelpt på flykten af denne man som du kollar din principal och som nu framställt denna anklagelse mot min hustru! Och jag tror, tillade Bradstock lugnt, att han skall få tillräckligt att göra med att försvara sig sjelf för att ej ha mycken tid öfrig till att förfölja en oskyldig qvinna. — Så detta är hvad du ämnar göra? sade Grogram efter en kort paus. — Alldeles. — Nå väl, det bästa jag kan göra är då måhända att låta honom veta om det, sade Grogram. — Det tillhör dig att bestämma, Joe, sade Bradstock. Jag skall vara här på den tid din kompanjon bestämt, dagen efter i öfvermorgon; farväl nu. George Bradstock ordnade med dessa ord sin stora ytterhalsduk, satte mössan på hufvudet och aflägsnade sig. — Ett roligt lif det här! sade Grogram då han blifvit ensam. Jag tror att jag kommit ur sskan i elden! Jag tyckte att den lille mannen var svår nog, ständigt bevakande mig och spionerande på mig som han gjorde! men han är ingenting mot George. Jag kan ej blinka utan att han lägger märke till det, och jag förmodar att han sofver med örat intill nyckelhålet, rärnande huru många snarkningar jag gör under natten. Det är som att lefva under ett mikroskop, det här. Och George håller ord med hvad han säger, det är säkert. Jag känner af gammalt att då han visar hornen ämnar han också stångas. Och nu var han ej för artig mot mig; han tycktes glömma att jag är litet intresserad i den här saken, ty om han utför hvad han säger, skall jag sannolikt ej blott