Göteborgsposten – 14 maj 1872, sida 1

grundskatterna upphäfvas och deras värde tillägges bevillningen — så lyder Iandelstidningens resonnement. Håller väl jemförelsen ens i eådan sorm streck? Afven om de nyssnämnda afgisterna till brandvakt m. m. skulle utredas ensamt af husegarne, tror man då ej att ötriga stadsinnevånare i verkligheten komme att i desamma deltaga? Helt visst. Lika säkert som tullen i yttersta hand ej träffar köpmannens kassa, utan af honom endast förskotteras, för att sedan fördelas på den stora allmänhet, hvilken utgör hans kunder, lika visst skulle ifrågavarande afgifter af fastighetsegarne, till den andel som sig vederborde, öfverflyttas på hyresgästerna d. v. s. på stadens öfriga befolkning. Skilnaden vid förändringen var sålunda endast den, att Göteborgs öfriga innevånare numera betala direkt hvad de förut medelbart haft att erlägga och deras uppoffring blef ringa eller ingen. Egaren af skattejord kan deremot ej, såsom fastighetsegaren i stad det förmår, på sina kunder öfverflytta sina skatteafgifter, vare sig helt eller delvis. Ingen lär betala en tunna spanmål dyrare derför att den vuxit på ett skattehemman än på ett frälsehemman, och produktionskostnaderna vid det sist nämnda, jemte införseln från utlandet, bestämma således priset äfven för skattejordens produkter. Också från denna sida sedt, förefaller det oss derför som om Handelstidningens jemförelse vore ohållbar, och vi anse det vara af vigt att inskärpa att om landets innebyggare besluta sig för att göra en samhällsklass den ifrågavarande gåfvan, de åtminstone ega klart för sig att de då göra en betydande uppoffring. : Vår afsigt med dessa rader har endast varit att inlägga en protest emot det vällätta sätt, hvarpå Handelstidningen affärdar en vigtig fråga, och ej att redogöra för våra egna åsigter i ämnet. Sådant måste uppskjutas till ett annat tillfälle. Men redan här torde det ej vara ur vägen att antyda de synpunkter, som för oss vid sakens bedömande göra sig gällande. En enkel afskrifning bör efter vårt förmenande ej komma ifråga, såsom innebärande en orättvisa. En total aflösning vore ur statens synpunkt ej heller att tillråda, enär grundskatterne utgöra statens visserligen ej rikaste, men säkraste inkomstkälla, den der under alla vexlingar består. Deremot tala åtskilliga skäl för en så beskaffad skattejemkning att all jord hädanefter blefve lika beskattad. Den ersättning, som bör tillfalla den privilegierade jorden derför att den åtoge sig en del af skattejordens börda, måste naturligtvis af den senares innehafvare ersättas. Om obligationer, försedde med statens garanti, utfärdades af skattejordens egare till frälsejordens kunde dessa obligationer möjligen så småningom amorteras redan derigenom att den gamla skatteuppbörden finge under någon tid oförändrad utgå. Ett förslag i sådant syfte framlades för m:r än tretio år sedan af grefve Magnus Björnstjerna d. ä. och utgör ännu det bästa i denna väg som framkommit. Vi se ingen olycka deri, om staten ännu mera direkt och verksamt understödde skattejorden vid denna förändring, såvidt det sker endast genom den större kredit staten eger och ej genom positiva uppoffringar. Utfärdades obligationerna omedelbart af staten kunde dessa utan tvifvel emitteras till så låg räntefot att skilnaden mellan denna och räntan å den kapitaliserade, till aflyftning bestämda delen af grundskattorna (hvilka alltjemt tillavidare borde utgå) tillika innefattade en tillräcklig amorteringsprocent. Visade det sig vara af nöden, kunde till och med ett lån at staten för sådant syfte upptagas i utlandet, hvars lägre räntefot måste kunna sätta densamma i tillfälle att företaga den otvannämnda reformen. Ingen orättvisa hade blifvit begången mot de enskilte, och statens hjelp komme att utgöras af en beviljad kredit, för hvilken full säkerhet fanns i de oafkortadt utgående grundskatterna. En köpman — troligen kramhandlande, enär han tydligtvis med anspråk på fackkun