Göteborgsposten – 11 maj 1872, sida 1

man blickar upp och varsnar i ett öppet föna ster ett par bastanta qvinnoarmar med thy åtk följande näfvar, hvilka utan den ringaste barmi p hertighet skaka ner öfver menskligheten ini a nehållet af den duk, som nyss betäckte herrå skapets frukostbord. Derefter kommer turen till divanbordsduken och så undan för undan, tills allt hvad i dukväg som finnes i våningen fått vifta som en ingalunda fredlig flagga öfver den intet ondt anande, nyborstade morgonvandraren. Detta oskick, hvilket, huru obetydligt det än kan förefalla mången, likväl är ett bestämdt oskick, torde emellertid endast behöfva påpekas för att bli af vår vaksamma polis beifradt. Det är absolut förbjudet att utkasta våtvaror, af hvad slag det vara må, genom fönsterna, det torde derföre ursäktas om allmänheten äfven betackar sig för denna gratisutdelning af de smulor som falla från den rike mannens bord. Sista gången, som vi personligen fingo erfara tillvaron af detta husornas obehagliga huserande, var just på kung Carls födelsedag igår 8 dagar sedan. Dylika flaggningar på privata byggnader kunna vi godt undvara, tänkte vi i vårt sinn, men då vi efter en stunds promenad befunno oss midtemellan stadens tvenne mest framstående allmänna byggnader, Tullhuset och Posthuset, tänkte vi, med anledning af dagens betydelse, till gengäld fröjda våra ögon med en flaggning af angenämare beskaffenhet. Men, nej, på intet af dessa kunde vi upptäcka ens en flaggstång, mycket mindre någon i de kära fosterländska färgerna skimrande flaggduk. Och likväl skulle de just på dessa byggnader, af mer än ett skäl, varit på sin platsk. Kom nu och skyll vederbörande för öfverdrifven gervilism eller undersåtligt fjäsk, hvem som gitter! I Musei tafvelgalleri äro nyligen utställda 3:na nya taflor, två genrestycken af Jernberg och ett landskap af W. v. Gegerfelt. De båda förstnämnda supplera hvarandra, i det ämnet för dem är Den första pipan, före och efter rökningen. Den godmodiga humor och glänsande kolorit, som utgöra Jernbergs styrka, återfinnas i rikt mått äfven här, vissa detaljer äro mästerligt utförda; deremot vill man finna teckningen svagare, på samma gång det vill synas, som om Fagerlins mästerliga behandling af samma ämne ofrivilligt föresväfvat konstnären. Gegerfelt har i detta sitt landskap tullständigt slagit in på den nyaste riktningen i den franska målareskolan, en väg hvarpå vår berömde landsman Wahlberg förvärfvat sig verldsrykte. Som man vet eger denna riktning, synnerligast inom Diisseldorferskolan afgjorda vedersakare: effektsökeri, dekorationsmåleri, halfgjordt arbete, förakt för konstnärlig helgjutenhet, äro förebråelser, hvilka man ofta hör-framkastas, men visst är emellertid att genom detta målningssätt ernås ett luftperspektiv, ett djup i taflan, som måste öfverraska äfven den oinvigde. Lika visst är det, att taflan är ett nytt bevis på, att den unge konstnären, som nu företagit en studieresa till Belgien och Frankrike, fortfarande är stadd i rask och glädjande utveckling. Han lärer ha hemsändt ännu ett större landskap, hvilket inom kort äfven kommer att utställas. Vårt yttrande om Fredrik Deland efter hans första uppträdande under det nu, tyvärr, snart afslutade gästspelet härstädes, neml.: vatt åren spårlöst gått förbi konstnären, att styrkan af hans komik är lika oförminskad och att han rör sig på scenen med en ynglings vigör har under den förflutna veckan ytterligare blifvit på det mest lysande sätt bekräftadt genom hans mästerliga återgifvande af Hänselmeiers och Schumrichs, så himmelsvidt olika karakterer. Att ena aftonen kunna till illusion framställa bilden af den trohjertade men något grofhyflade bleckslagaremästaren med sitt karakteristiska: mitt namn å Hänselmeier och den andra åstadkomma en lika förträfflig typ af den bortskämde, fjollige rikemansynglingen med sitt lika betecknande: Vi å de rikaste i stan och detta allt vid redan öfverskridna 60 år, är en verklig triumt för konstnären på samma gång som derigenom dessa dagens pladdrande eftersägare, hvilka äfven här ej akta för rof att föra till torgs sin gamla fras: Fredrik Deland är aldrig annat än Konjander!, för alltid bragts till tystnad. Det låter kanske besynnerligt, men säkert finnes det mången med oss, som tycker, att Fredrik Deland aldrig varit så bra som just nu. Till slut är det dock endast ett nytt bevis på, att den sanne konstnären ej förr stannar i sin utveckling, än då kroppens eller själens krafter ej längre stå honom till buds, då ålderdomssvaghetens eller de olidliga krämpornas bojor tynga ner den uppåtsträfvande anden. Så är emellertid, som sagdt, lyckligtvis alldeles icke fallet med den älsklige konstnär, som nu gästar oss och vi skola hoppas, att han ännu länge, länge skall få fortfara att vara en prydnad för svenska scenen, en representant af den solide, den verklige skådespelaren hvilken ej förblandar begreppen konst och konstighet. Det förljudes, att hr Deland redan om Tisdag ämnar afsluta sitt gästspel härstädes som Schumrich i Slägtingar. Dessförinnan uppträder han på en och samma afton, i morgon, i tvenne af sina favoritroller, Konjanders i Hittebarnet och Baraducs i En herre, EÄAÄ 2222. dan n a 8 d 1 f —— Mar — — EA — — OOM mM M M br Fr åå — OL — e. AV. L