Göteborgsposten – 11 maj 1872, sida 1

viu ÅSUngK MMMM 1 l— (J —ö knutarne, qvicksilfret i termometern kilade ner under fryspunkten, marken stod kal och förfrusen, träden nakna och spökaktiga, liknande benrangel af våra ibhjälfrusna vårförhoppningar. Ännu finnes det väl någon liten kyla iluften, men då Korsmessan väl fått rusta ut sin gifna vecka — detta har hon just hunnit med i natt klockan tolf! — få vi bestämdt full sommarvärme, det har en icke-full Hisingsbonde försäkrat oss, och i afseende på vegetabilier och väderleksprofetior finnes det inga skapade varelser, till hvilka vi hysa så stort förtroende som till de hedersamma odlarne af Göteborgs köksträdgård. Naturen visar sig således från sin vackraste och fryntligaste sida, men under tiden gå menniskorna och se sura ut, Man estrikarsmått i hvarje vrå af vårt gamla Sverige, i Stockholm som i Strömstad, i Göteborg som i Engelholm; skräddare, skomakare, hyrkuskar, smeder, kolbärare och sjåare, ja, äfven handelsbokhållarne och bodbetjenterna börja röra på sig, de båda sistnämnda kategorierna dock tillsvidare endast i tidningsspalterna. I Strömstad strikar man för att komma åt 16 styfvers högre aflöning och i Engelholm är det repslagarne, som gjort sina principaler ett af dem ingalunda beställdt streck — i räkningen. Med eller utan strike är repslageriet i alla fall en handtering, som måste gå baklänges. Fortfar det på det här sättet, så få väl till slut konsumenterna, hvilka äro de, som till sist få sitta emellan på affären, börja att strika äfven de, men huru går det då, go herrar, hvem ibland oss alla, arbetare eller arbetsgifvare, finnes väl, som icke är konsument af den ena eller andra förnödenhetseller öfverflödsartikeln? Låtom oss derföre hoppas att hela denna rörelse så småningom skall reglera sig sjelf och att vårt gamla, hederliga, älskade Sveriges intelligenta och tänkande arbetarebefolkning icke blindt skall låta föra sig i ledband af nternationales usla handtlangare, hvilka nog helst skulle vilja ega makt att upplösa all samhällsordning, kullstörta allt det bestående för att på dess ruiner uppresa pöbeldespotismens blodbefläckade thron, Med anledning af all denna oro, som går genom tiden, fingo vi oss häromdagen tillsänd en skrifvelse, hvars skarpa satir mot det slags strikande, som uppträder oberättigadt och orimligt i sina fordringar, skiner igenom den lyckligt funna stilistiska lokalfärgen. Vi meddela hör nedan skrifvelsen utan alla reflexioner. Hela brefvet är helt enkelt en enda reflexion, hvars befogenhet den opartiske bedömaren svårligen torde vilja eller kunna bestrida. Så här låter episteln: Till Red. af Göteborgs-Posten. Sedan man nu i alla yrkesvägar strikat sig till bättre vilkor och inkomster, och vårt yrke snart är det enda som ännu är lika dåligt om ej sämre än förr, så hade man hoppats att vederbörande, i likhet med stadens ädle och uppoffrande skräddareoch skomakaremästare, sjelfmant kommit oss till mötes i denna fråga, helst värt yrke är förenadt med ganska mycken möda och obehag. Vår vänliga, rimliga och billiga begäran är derför att de gåfvor vederbörande bruka gifva oss hädanefter måtte åtminstone fördubblas. — Ty, ämna vi hädanetter icke låta afspisa oss med kopparslantar och tioöringar, hvaremot vi förbinda oss, att alltid vara försedda med kassa, passande för vexel, så att vi kunna ge tillbaka på femmor och tior, för den händelse man är nog knusslig och begär detta. Vår ovilkorliga och bestämda anhållan är, att dessa vilkor från och med nästa Fredag taga sin början, hvarom icke komma vi att göra stor strik, hvarmedelst vi på det kännbaraste och kraftigaste sätt skola visa allmosegifvarne här i staden att vi, då vi äro eniga, utgör en makt för hvilken de nu i sin tur skola få böja sig, och det kanske djupare än vi hittills böjt oss för dem. De må icke tro att vi, för det första åtminstone, behöfva vända oss till Bracka,) hvars traktamente ålderstigna och sjukliga personer möjligen kunna lefva på, men hvilken diet icke öfverensstämmer med våra vanor och behof, nej, så illa ha vi i sanning ej skött vårt dåliga yrke, att vi under en strik om några veckor eller månader skulle behöfva anlita Bracka om hjelp. Många af stadens allmosetagare och tagarinnor med och utan hatt. Bland den mängd angenäma vårtecken, som dagligen te sig för våra ögon, från sippan, som blygt uppslår sina ögon mot ljuset i dalens stilla gömma, till de rosenknoppar, hvilka i luftiga vårtoiletter sväfva fram på våra trottoirer, nödgas vi — ingalunda för första gången! — anteckna ett alldeles icke angenämt. Innanfönsterna äro nu i de flesta våningar uttagna och den friska vårluften kan flera timmar om dagen fritt spela in i gemaken. Men olyckligtvis ha dermed också stadens resp. husjungfrur funnit en beqväm ginväg vid fullgörandet af en dagligen förekommande förrättning. Man går helt stilla och beskedligt spatserande på trottoiren utmed någon af våra större eller mindre gator, ingen nämnd och ingen glömd, solen skiner särdeiligt, luften är så frisk och man insuper med välbehag dess lifvande fläktar ... Då höres plötsligt i luften öfver ens hufvud ett besynnerligt susande, snarlikt flaxande af ett par jättevingar, och i samma ögonblick förnimmes på battkullen ett smattrande som ginge en hagelby genom luften. Äfven den nya vårrocken får sin beskärda del af denna underbara nederbörd, som dock vid närmare påseende ej befinnes smälta bort som snöflingan eller hagelkornet utan ligger qvar i form af brödsmulor, fragmenter af äggskal och andra f. d. födoämnen. Hvadan detta sus, hvarifrån denna himmelska frukosttraktering? Är det måhända storkarne, som på sitt besök i staden inspekterat något öppet stående visthus och som nu flyga hem i Trädgården för att proviantera, eller regnar det kanske manna liksom fordomdags i öknen? Nej, bevars, 2 — — mm DH: 0 — — — D ——— Hm re mh mA HH MA AA NN Mm AM E HH MIM tr ms do KK ma -LC0 —— k