Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 1

2 mig kunna bestrida med desto mera sog, som jag hade äran vara medlem af den komit som år 1856 redigerade nämnda paragraf, hvars lydelse i vissa delar är olik den motsvarande delen af 5 17 i konsulsinstruktionen af 1830, der orden ri fartygets hemland icke förekomma, och jag kan i allt fall för min del bevittna att man iogalunda tänkte sig något sådant. Att beröfva någon friheten är en åtgärd som fordrar en opartisk och allvarlig undersökning om de förhandenvarande omständigheterna, och isynnerhet när det gäller att sända en person som arrestant till ett annat land från mer eller mindre fjerran liggande delar af verlden. I öfverensstämmelse härmed vågar jag uttala den åsigt, att föreskriften i 55 8 blott är användbar när en gröfre förseelse blifvit begången. Detta är icke förhållandet i närvarande sak, der intet våld har egt rum, utan blott en icke ovanlig tvist mellan skepparen och några man af besättningen, föranledd af proviantens beskaffenhet, och det kan icke med fog påstås att denna händelse utgjorde vett farligt exempel för matroserna; ty det bör icke förbises att de fyra sjömännen, för det de gjort, hade undergått mer än en månads fängelse och dessutom varit hållna i jern ombord. Vidare anför hr generalkonsuln: hvad som blifvit sagdt derom, att konsulsinstruktionen jemförd med sjöfartslagen bör så förstås, att en skeppare vid alla tillfällen och utan någon konsuln tillkommande pröfningsrätt, kan tvinga denne att hemsända sjömän såsom arrestanter, antager jag icke töranleder någon annan anmärkning, än att hvar och en efter närmare besinning inser det oriktiga häri. Om sjöfartslagens författare bade velat tilldela skepparen en så obegränsad makt, hade naturligtvis en uttrycklig bestämmelse derom blifvit intagen i 8 120, eller på annat ställe. En sådan bestämmelse finnes icke, och skulle — i allt fall för Eoglands vidkommande — vara utan all praktisk betydelse; ty det är fullkomligt visst, att auktoriteterna i detta land aldrig skulle tillåta att en person blef törd som arrestant ombord på något annat fartyg än det, på hvilket han lagligen blifvit törbyrd, med mindre han hade begått en grof öfverträdelse utanför Britisk jurisdiktion. Efter att hatva tagit kännedom om denna förklaring jemte det bilagda i Cardiff upptagna förhörsprotokollet, förmodar jag att Aftenbladet endast har att välja mellan två utvägar: antingen att erkänna det anfallet mot de oftanämnda konsulattjenstemännen varit obefogadt, eller att bibehålla den redan intagna positionen och karakterisera förklaringen såsom icke tillfredsställande, samt framställa de norska sjökaptenernas klagoskrift såsom alls icke vederlagd. Stenkolsfynden i Skåne ha gjort ett så öfverväldigande intryck på allmänheten, att det icke torde vara lätt beräkna huru många millioner bli satta i rörelse om blott aktiebolag nu bildas för dessa fynds tillgodogörande. Det betänkligaste härvid är emellertid att de som företrädesvis egna sig åt den stora spekulationen synas lägga mindre vigt på ett praktiskt ordnande af sjelfva brytningsarbetet, på den egentliga grufdriften, och föreställa sig att den, endast penningar anskaffas — och det möter icke alls några svärigheter — är lätt utförd af hvar och en som är tilltagsen. Senast igår träffade jag en person, djupt inne i denna industri hvad kapitaltillskott beträffar. Han ansåg det alldeles öfverflödigt och nästan opatriotiskt att från England, Frankrike eller Belgien inkalla några i stenkolsgrufvors skötsel kunniga ingeniörer. Det ser alltså ut som skulle aktionärerna få vidkännas dryga uppoffringar, hvilka de framdeles, och troligen snart, torde få bokföra under rubriken: lärpengar. På ett annat område synes äfven en ganska betänklig svindel hafva uppstått — jag menar i afseende på ängfartygsbyggnader. Det är visserligen tillfredsställande att alla inhemska ångfartygsverkstäder äro i ordets fulla bemärkelse öfverhopade med beställningar för lång tid. Men utan tvifvel är det betänkligt att otåligheten så uppjagats, att flera bolag, för att vinna tiden, beställt jernfartyg i England, och man kan således motse, eller åtminstone befara, att sådana inköpas hvilka icke i soliditet äro jemförliga med dem som tillverkas