Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 1

—— ——ep4c,-,— —— 2 En stork sinnesrörelse fick makt med Frank under det han lyssnade till dessa ord. Hans kropp skakade synbarligen, och för ett ögonblick såg det ut som om han skulle falla; men genom en stor ansträngning återvann han sin sjelfbeherrskning och sade i en något brådskande och harmsen ton: — Jag inser ej hvad du har för anledning till att tala på detta sätt, Nelly. Jag tror att jag tillräckligt visat min kärlek till dig för att den skall vara höjd öfver allt tvifvelsmål, och den som känner mig bör veta att en sådan kärlek hos mig aldrig skulle kunna existera utan att jag hyste fullkomligt förtroende till den person mot hvilken den är riktad. Detta är dock hvarken tid eller plats till att diskutera sådana ämnen. Du gjorde bäst i att gå tillbaka in nu, och vi skola afhandla alltsammans i morgon. — Nej, Frank; jag lemvar ej stället förr än du antingen vägrat att gifva mig ditt förtroende eller meddelat mig fullkomlig kännedom om beskaffenheten af den sorg som trycker dig. Tro ej att det endast är derföre att jag nyss såg dig i ett utbrott af sorg som jag talar. Jag har gifvit akt på dig under flera veckor förut, märkt din dysterhet och tankspriddhet och vecka efter vecka, dag efter dag lefvat i den förhoppning att antingen dessa tecken till sorg skulle försvinna, eller att du skulle meddela mig dina bekymmer och hos mig söka de råd och den hjelp som jag vore i stånd att meddela. Men du har fortfarit att ensam bära bördan, under det jag varit full af längtan efter att få dela den med dig. Oh, min älskade! hvarföre fortsätta att på detta sätt bedraga mig? Kanske du fruktar att jag ej har tillräcklig styrka för att kunna uthärda hvad du kan ha att meddela. Har jag ej redan gifvit prof på min styrka? Är det en penningeangelägenhet som trycker dig? Den resa till London som du ansåg nödvändig att företaga och hvarifrån du nyss återvändt bar sannolikt någon gemenskap dermed. Säg mig, Frank, har du åter inlåtit dig i någon spekulation och förlorat allt?