Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 1

Han skakade dystert på hufvudet och sade: — Nej, Nelly; nu är det ej fråga om något sådant; men eftersom du ansätter mig så hårdt, vill jag medgifva att jag är nedtryckt af en stor sorg. Om jag ej anförtrott den åt dig, har det, såsom du nyss sade, varit af fruktan att du ej skulle kunna bära den. — Oh, Frank, det gläder mig att höra åtminstone så mycket, till bevis på ditt erkännande af att jag bör ega ditt förtroende! ffj skulle kunna bära den! Det tillhör ej mig att tala derom; men hvad har jag ej burit, hvad har jag ej uthärdat allaredan för vår kärlek? — skilsmessa, oro af det mest pinsamma slag, väntande att med hvarje postbåt erhålla de rysligaste nyheter — — Oh, Nelly! mumlade Frank Scorrier i samvetsqralens ångest sänkande sitt hufvud, du väntade då blott att få höra nyheten om min död! — Frank! utropade flickan. — Om min död! upprepade han. Du skulle ha kunnat uthärda den; men du skall aldrig kunna uthärda att höra nyheten om min vanära. — Vanära! upproepade flickan hastigt i det hon flyttade sin hand från sin trolofvades skuldra. Hörde jag rätt? — din vanära? — Se, sade Frank bittert, huru sannt jag talade! Knappt är ordet uttaladt förr än du förskjuter mig. — Jag menade det ej, Frank; det var blott en ofrivillig handling. — Hon lade sin hand i hans! men hennes fingrar voro kalla och liflösa. — Säg mig nu, fortfor hon, hvad var det du sade mig nyss? — Sanningen, sade Frank — sanningen som du måste höra nu genast oeh derefter bestämma om du vill behålla mig qvar eller om du vill förkasta mig för alltid. Oh, Nelly! du säger att du märkt min tankspriddhet och mitt dystra sätt. Om du kunde ha vetat hvilka samvetsqval jag lidit under de sista månaderna, huru knappast en dag förflutit utan att någonting blifvit gjordt eller någontiog blifvit sagdt som rört mitt samvete och kommit