Göteborgsposten – 3 maj 1872, sida 1

im — form innebära en olaglighet), lärer ha stärk hans beslut att med eller mot majoriteten: vilja genomdritva regeringens återflytwning til Paris. Öfvertygelsen om hans oumbärlighe och oemotståndliga popularitet skall förmå ho nom att drifva sakerna till spetsen. Det al sannolikt att han skall segra, ätven om de kommer att visa sig, att en visit på hans mot. tagningar i Paris icke af alla skall betraktas aäsom innebärande förbindelsen att med alle krafter kämpa för hans politik. Det har väckt någoh uppmärksamhet, at! hertigen af Aumale, såsom president i gene. ralrådet för dep. Oise, har vägrat att upptaga propositionen om aflåtande af en tillgifvennetsadress för republiken oca tacksamhets-dito till Thiers med toy åttöljande anhällan om nationalförsamlingens upplösning o. s. v. — Jag skulle för min enskilda del icke begära bättre, sade hertigen, jag är Peasonlig vän till republikens president, men vi äro alla icke okunniga om den lag som förbjuder generalräden att göra några politiska manifestationor-. — Det komiska är att läsa de republikanska tidningarnes reflektioner härom. Man måste vara en pretendent eller en farise för att töra ett eådant språk, säger Siecle. Man kan således enligt denna hedervärda tidning icke respektera lagen om man ej har dåliga afsigter dermed. Men det är en gammal visa, att deticke är så noga med lagligheten när det gäller partiernas egna intressen — sak samma i alla partier för resten! Ett färskt exempel derpå har man haft i den i Bordeaux föregångna saken rörande de begge Presterna, som skiljt sig från den katolska kyrkan och slutit sg till de s. k. gammal-katolikerna. Den ene at dessa, abb Juncqua, hade genom den civila maktens representant, en poliskommissarie, blifvit tillställd sin andlige förmans, erkebiskopen at Bordeaux, förbud att vidare bära den andliga drägten. Man har inom pressen gjort ofantligt väsen af denna sak och deri velat se ett öfvergropp från den andliga maktens sida och en olaglig undfallenhet frän den verldsligas. Saken är emellertid helt enkel. Den presterliga drägten har blitvit Juncqua förbjuden af hans förman, hvilken enligt konkordatet och de dermed följande s. k. organiska statuten ega i Frankrike full kratt af lag. Domstolen, hvarunder saken redan dragits, har icke kunnat annat än tillämpa lagen, lemnande fullkomligt åsido alla frågor både om den påtliga otelbarheten och om konkordatets fel eller törtjenster o. 8. v., samt har i följd derat dömt Junequa till sex månaders fängelse. Mannen befinner sig f. n. i Paris och har helt hastigt blifvit nästan en politisk person. — I allmänhet gör man orätt i att tillskrifva den s. k. gammalkatolska rörelsen i Frankrike någon synnerlig betydelse; den kan visst göra litet oväsen af sig i början, men den tränger ej på djupet och skall således snart dö bort. Deremot har på det kyrkliga området en annan handelse i dessa dagar inträffat, som brtjenar och äfven ådrager sig en vida större lopmärksamhet. Det är det klander, som påfvn i en nyligen hållen allokution uttalat mot såväl sina fiender i Frankrike som det ultraultramontana eller s. k. Univers-partiet, just le ifrigaste och varmaste af påfvens egna annängare. Klandret mot de förra tages af lem det gäller förmodligen ganska lätt, men le senare ha känt sig såsom träffade af åskan. Det kan icke undgå någon att den, som klanlret afser att drabba för brist på kristlig kärek är Univers stridbare hufvudredaktör, Louis Veuillot. Det sätt, hvarpå han upptager den el. fadrens klander förråder väl en sårad stoltet men saknar icke värdighet. Vi äro, så lutar han de få ord hvarmed han omförmäler åtvens yttranden, vi äro lydnadens barn, år förnämsta och vår enda uppgitt är att lyda. )m således domaren finner aw värt verk icke nera af oss kan erbålla den karakter som kyrans intresse kräfver, så skall det vara sludt och vi skola försvinna. Man torde anse, att dessa inbördes striigheter mellan katolikerna icke ha betydelse ör någon annan än dessa sjelfva. Så är likäl alldeles icke förhållandet. Kyrkan och aten, religionen och politiken stå här med varandra i ett samband så nära, att man med ågon uppmärksamhet omöjligt kan vara blind et återstående sjelf, J vit utstruket ur fångrul men Joseph Grogram är 1895 42— Ja tad norr A