Göteborgsposten – 3 maj 1872, sida 1

— Jag kan ganska väl göra det återstående sjelf, sade Ellen. Godnatt! Hon sköt flickan ut ur rummet, låste dörren efter henne och rusade omedelbarligen tillbaka till fönstret. Detta gaf utsigt öfver en lång gång på ömse sidor omgifven af höga buskar och murgrön. I det klara månskenet j såg hon längst bort på gången en man gående upp och ner, med händerna hoplagda bakom sig. Då och då höjde han armarne öfver hufvudet och höll demn upp i luften, under det månskenet föll på hans uppåtvända ansigte. Derefter, sedan han gått ytterligare några slag upp och ner, såg Ellen Erank Scorrier — ty hon visste att det var han och hade igenkännt honom från första ögonblicket — kasta sig till sin fulla längd på en bänk som stod bredvid gången och gömma ansigtet i sina händer. XII. Som om han blifvit stucken med en nål, rusade Grogram upp från bädden på hvilken han sutit oah ställde sig framför sin fordne kamrat. — Hörde jag rätt, George Bradstock? sade du att du skulle tvinga mig till att göra hvad du önskade? — Jag sade det. Dig eller din kompanjon — det är sak samma, som du vet. Sätt dig du ner igen och låtom oss tala om saken i allt lugn. — Hvad menar du med att tvinga mig? sade Grogram. — Alldeles hvad jag sagt. — Åb, jag förstår! sade Grogram hånfullt ; du menar att du, George Bradstock, skall gå bort till spårhundarne och angifva Joseph Grogram, en förrymd deporterad. — Nej, Joe, sade Bradstock, det är ej alldeles så det skall gå till. Jag skall ej synas i saken. George Bradstock är en död man, hvors död och begrafning blifvit intysade af vederbörande myndigheter, och hvars namn blif