Göteborgsposten – 2 maj 1872, sida 2

vara hos mig. Men vi behöfva ej afhandla det här ämnet just nu; vi kunna åtminstone vänta tills i morgon då vi åter skola tala derom. Då Ellen denna afton kom in på sitt rum, tänkte hon länge och allvarsamt på det samtal som hon haft med Frank. — Jag vet just icke, sade bon för sig sjeif, att denna hans önskan att rosa och lefva afsides från verlden är så besynnerlig, så onaturlig; men man skulle väl kunna tro att besittningen af de förmåner han uppräknade — rikedom, helsa och styrka — borde snarare fästa honom vid vorlden. Jag kan fatta att de scener han bevittnat och de pröfningar han genomgått ingifvit honom en dålig tanka om menniskonaturen, och jag kan uppfatta hans önskan att undvika möjligheten af att åter en gång nödgas bevittna dylikt elände och förnedring ; men under de omständigheter i hvilka vårt framtida lif skall tillbringas, bör han ej vara utsatt för någon möjlighet af det slaget. Det är ej blott detta, det är någonting vida mera mäktigt som föregår inom Frank. Han är ej längre igenkännelig från fordom, Den fordne Frank skulle ej för ett ögonblick ha tänkt på att föreslå mig att lefva skild från min onkel, som varit en andre far för mig och hvars godhet jag har att tocka för hvarje välsignelse jag eger. Den fordne Frank skulle ha skrattat åt verldens tomhet, ytligbet, falskhet och dåraktiga nöjen, huru mycket han än hatat dem; han skulle ha skrattat åt dem i medvetandet af sin fullkomliga förmåga att hålla sig ifrån dem, och han skulle ej ett ögonblick ha tänkt på att fly från dem af fruktan för besmittelse. Men kanhända, sade flickan, att jag gör honom orätt på det hela taget. Kanhända att han förlorat sin beslutsamhet under de lidanden han varit underkastad — lidanden som han var underkastad för min skull — och om .jag blott kunde känna mig viss på att han hyste fullkomligt förtroende till mig, skulle jag vara lycklig. Men det finnes i hans sätt ett egendomligt allvar i fråga om