Göteborgsposten – 2 maj 1872, sida 1

fullkomligt ungkarlsställe, der de äro tillräckligt förståndiga att ej läta några damer eller familjer få tillträde. Dessutom behöfver man ej iakttaga de löjliga Londonstiderna hos Tavistocks; man kan gå till sängs när man behagar der och komma upp i tid om morgnarne. Jag gynnar alltid Tavistocks. Så du besökte spektaklet? — Ja, sir, ett par gånger. — Och hvad såg du? — En dum historia, utpyntad i dåliga rim, med pöbelspråk och pöbelskämt samt tolkad af några temligen obehagliga qvinliga individer. — Bevare mig! sade den gamle gentlemannen. Ja, jag förstår; du tycker ej om sådant der och icke jag heller. Sista gången jag var i London — det var för den der bankaffären, mitt barn, sade han vänd till Ellen du kommer ihåg; det der trasslet jag talade om. Nåväl, jag hade blifvit mycket uttröttad under dagen och ansåg då aftonen kom, att någon vederqvickelse för själen, på samma gång som kroppen fick sin hvila, skulle bekomma mig väl. Jag begaf mig derföre på teatern och såg en pjes, som de tagit från franskan, tror jag. Den handlade om en man som anklagades för ett brott, hvilket blifvit begånget af en annan. Denne olycklige man kastades i fängelse, ransakades och dömdes m. m.; men i verkligheten led han ej på långt när hvad den verklige mannen — jag menar hvad den man som i verkligheten begått brottet led; det var ohyggligt intressant, jag kan försäkra dig det. — Tror nog det, sade Frank kallt. Jag hade ej sådan tur att finna förströelse. — Men du vill väl ej säga att du icke deltog i några ungkarlstillställningar. Se så, du är för blygsam i afseende på den saken; vi kunna svårligen tro dig, eller bur, Nelly? Jag känner till de der kalaserna; ungkarlsvännerna skola taga farväl af den som sedan blir så godt som död för dem.