Göteborgsposten – 26 april 1872, sida 1

tror på giltigheten af den anklagelse som blifvit frambragt mot henne, det dock är nödvändigt att hon blir lika grundligt och skickligt försvarad som om hon verkligen visste sig vara i behof deraf? . Ia, onkel; men jag gick ej fullt så mycket in i detaljer. Jag sade henne att vi skulle hjelpa henne och hennes introssen skulle bli vederbörligen iakttagna vid rättegången ; men hon tycktes tro att detta ej skulle tjena mycket till, alldenstund komplotten mot henne blifvit så skickligt anlagd. Hvad kunde hon mena med det? — Det är alldeles omöjligt för mig att säga mitt barn, sade den gamle gentlemannen. Om hon är så oskyldig som jag gerna vill tro henne vara, inser jag ej rätt hvarföre hon föreställer sig att man uppgjort någon komplott mot henne; hvad skulle det vara för en komplott? Som du vet min lilla Ellen, var jag då vi först talade om denna angelägenhet nödsakad att afkyla din varma entusiasm. Jeg fann det mycket besynnerligt att mrs Bradstock slagit sig ner i denna trakt som var fuilkomligt okänd för henne, om hon ej haft någon för oss okänd anledning dertill, och under det jag varit ute har jag i byn fått höra några omständigheter som, till min ledsnad, ej kunnat föranleda mig till att tänka bättre om mrs Bradstock. — Hvad har du hört, onkel? Och af hvem har du hört det? Utan tvifvel finnes det en mängd onda tungor nu som smäda den stackars Martha; sådan är verlden. — Mitt kära barn, sade den gamle gentlemannen, jag är ej den som lätt låter inverka på mig-af något som ej bär sannolikhetens pregel, och du känner mig tillräckligt för att veta att jag snarare vill höra godt än ondt om den stackars qvinna som vi tala om. Men jag har, lyckligtvis eller olyckligtvis, en egenskap som ingen qvinna varit känd för att ega och som jag kan kalla domareförstånd; det vill säga jag låter ej mitt omdöme taga intryck af mina förhoppningar. — Men hvad fick du höra, onkel? frågade flickan. — Jag fick höra, mitt barn, att en stor lång räkel