Göteborgsposten – 25 april 1872, sida 1

IHICTS DÖKtTJCKerI. UV — x6 E—— — — — kar utbredde sig vid ridåns uppgåre till andra akten, kunna vi ej påminna oss att tillförene ha skådat å den anspråkslösa Mindre teatern. Vi tro, att om den korta tid som ännu återstår för hr Cettis vistande härstädes medgifver detta styckes återuppförande, det skall locka ett fullt hus. I afton har hr och fru Dall sin recett, hvarvid uppföras En Bryllupsdags fataliteteroch En Söndag på Amager. Det är det unga, nygifta parets bröllopsrecett och vi äro fullt öfvertygade om att denna, ehuru kommande något pest festum, skall erbjuda motsatsen till det fatalaste af allt — en glest besatt salong. Såväl det särdeles lockande programmet som den stora del recettagarne, och i all synnerhet fra Fanny Dall, haft i Cettiska sällskapets framgångar bärstädes, berättiga till en dylik förmodan. Harmoniska Sällskapet ger i afton i Börsens sestsal sin tredje soirå, den sista för arbetsåret. Dervid uppföres Haydns oratorium Skapelsen. Sällskapet torde med fog kunna räkna på att vår musikälskande allmänhet och i all synnerhet den del deraf, som tillhör sällskapets egna, passiva årsledamåter, visar sitt intresse genom att infinna sig vid uppförandet af ett odödligt mästerverk, på hvars inöfvande ton och aktningsbjudande möda blifvit nedagd. Soirön börjas kl. 148 e. m. Prof. Dietrichsons föreläsningar. Den i går hållna föreläsningen hade afseende på den kristna konstens framställningar af de onda makterna, sådana dessa ingingo i medeltidens föreställningssätt, uppkomsten af de former under hvilka de framställdes m. m., hvaröfver vi här nedan skola söka lemna en i korthet affattad redogörelse: Den estetiska uppfattningen har svårt att erkänna något absolut ondt, något som gör det onda för dess egen skull, och framställningen af det absolut onda ligger utom konstens område. Vi kunna väl tala om en tro på djefvulen, men detta är i och tor sig en motsägelse, emedan ordet tro innebär en dlitfkraft till det goda. Emellertid bar det onda blifvit i olika tider på olika sätt uppfattadt och personifieradt. Antikens uppfattving af det onda var sädan, att den förenade något sublimt dermed, gjorde det till en förfärande makt som intog genom en viss skönhet. Pluto var underjordens furste, men han framställes såsom stor och skön. En annan väg fanns för den antika konsten i detta afseende att gå, nemligen att den slog öfver i det komiska — ett sätt som ofta sedermera blifvit adopteradt. Kristendomen har sett det goda uppenbaras och haft lättare att individualisera det onda. Djefvulen, såsom den kristna konsten uppfattar honom, har haft törebilder så långt tillbaka som det orientaliska föreställningssättet om en dualism, en strid mellan ljuset och mörkret kan spåras. De gamla egyptierna hade i sin religion ouda makter som stodo i strid med deras gudar, och åt hvilka de äfven offrade, i brabmaismen råder ett liknande förhållande, men mest anmärkningsvärdt framträder förhållandet i de gamla persernas religionslära, hvari det onda framställes under ormens skepnad. I genesis framställes ormen ingalunda på annat sätt än som en naturlig orm — ej såsom djefvulen; det är först i profeterna och nya testamentet, efter beröringen med perserna, som denna tanke framträder. Satan, sådan ban ursprungligen framställdes hos judarne, hade ej den afskyvärda karakter som kristendomen tillägger honom; den ursprungliga föreställningen om honom var den om en engel, men en fallen engel. Sedan kom föreställningen om sjelfva fallet, hvilken närmast sammanhänger med kristendomen. Först med kristendomen uppstår tanken på ett absolut ondt, ett väsende som står i bestämd opposition mot det goda. Prometeus var Zeus svurne fiende, men det var derföre att Zeus undanhöll menskligheten dess bästa gåfva, det var således af välvilja mot menskligbeten. Med kristendomen uppenbarade sig det absolut goda i Kristi person, derföre uppstod hans motsats, djefvulen, liksom genom den naturlag hvarigenom det högsta ljus alstrar den högsta skugza. I katakomberna fiunes ej en enda bild, föreställande djefvulen; denna bild fauns ej i de vesterländska kristnas fantasi. Men desto större roll spelar den i medeltiden. Under denna rådde en egendomlig föreställning om förhållandet mellan Gud och satan, nemligen att de ingått ett slags paktum, hvarigenom Gud tillåtit satan att herrska öfver Kristus. Enligt detsamma måste Kiistus nedstiga i dödsriket, men der visade sig att döden ej kunde fasthålla honom. Denna tanke, tanken på den lurade satan, ännu fortfarande i töreställningen att en enskild menniska kan förskrifva sig till mörkrets furste, spelar i konsten en stor roll. Först efter kristendomens införande, då man var säker om det goda, ryggade konsten ej tillbaka för att framställa det onda under det fulas form och låta det få behålla den. Under den romanska och gotiska konsten blefvo satansbilderna ytterst talrika. En messbok från romanska tiden, ännu förvarad på bibilioteket i Paris, innehåller bland andra bitder en framställning af djotvulen, den äldsta som nu fiunes och hvarifrån man kan få en ledning till ursprunget för typen. En massa demoner omgifva mörkrets furste, atbildade såsom små svarta ficurer. Sjelf