Göteborgsposten – 25 april 1872, sida 1

hvad som fört dig hit till mig, sedan du blifvit så förändrad som du säger? Det kan jag ej förstå, såvida du ej gifvit dig till missionär och nu kommer för att omvända mig. — Nej, sade Bradstock lugnt, det var ej något sådant ärende som förde mig hit. Jag säger dig rent ut, Joe, att jag ej sknlle kommit i din närhet om det ej varit derför att du kan vara och måsts vara nyttig för mig i något som rör mig mycket nära! — Måste vara, säger du? sade Grogram? är detta hvad du lärt bland det slags folk som du nu håller dig till? — Jag upprepar måste vara! sade Bradstook; och du skall vara det, jag är säker derpå, utan att jag behöfver göra mig mycket besvär. — Hvad är det fråga om? sade Grogram. — Du skell kunna gissa det då du får höra att jag just kommer bortifrån Cornwall. — Ja för tusan, det är ju sannt det, sade Grogram. Skräddaren der nere sade att han ej sett dig på några dagar, och värden på jernvägshuset i Liskeard beskref för mig en karl i kappa och pelsmössa, just lik dig. — Ja, sade Bradstock. Jag har varit nere i Cornwall. — Och hvarföre for du dit ner? frågade Grogram. — Emedan jag fick höra att min hustru, Martha Bradstock — min enka, såsom hon sjelf tror — blifvit satt i fängelse, misstänkt för att ba tagit det guld som vi gräfde ner nära Gwydruthin. — Nå än sedan? — Än sedan? Jag erfor att dette var den enda anklagelse som blifvit framställd mot henne, och jag erfor att den man som framställt den varit sedd i sällskap med dig. Jag hade förut af en slump fått se dig i London och följt dig hem mer än en gång. Jag visste hvar du hodde, derföre återvände jag till London genast och kom hit för att träffa dig. (Forts.)