Göteborgsposten – 22 april 1872, sida 1

Göteborg d. 22 April 1872. väderlekstelegrummet af gårdagen från pariserobservatoriet till bärv. bandelsförening ängifver stormbyar af ej synnerlig styrka i ngelska kanalen. Barometern stod igår lägst vid Frankrikes norra kust. D:r G. Satters matin i Frimurarelogens pelarsal sistl. Lördag var ej mycket talrikt besökt, men bifallet desto mera entusiastiskt. Programmet gat konstnären tillfälle att lägga dagen alla sidorna af sin öfverlägsna talang, hvilken dock måhända mest glänsande framstod i kompositionerna af Liszt, Willmers och Tausig. Hans storhet äfven i det enkla, flärdlösa och tilltalande föredraget har för öfrigt sällan gjort sig så gällande som i Mozartssonaten, hvari dir. Csapek med finhet och behag utförde violinstämman. D:r Satter afreser i dag med snälltåget söderut och ger i öfvermorgon konsert i Jönköping. Den konsert, som igår afton under dir. Cuzapeks antorande gass i Nya exelcishuset at Göta art-reg:tes musikkår i förening med manskapets sångkör, till förmån för samma regementes underofficerspensionskassa, var besökt at omkr. 5 å 600 personer. De på vanligt förtjenstfullt sätt mforda musiknumren emottogos med det lifligaste bifall, hvarjomte äfven den val inötvade sångkören fick emottaga publikens sympatier genom upprepade applåder. Hr Otto Boutselle, som utförde ett ganska svårt violinsolo öfver motiver ur op. Trubaduren, egnades dock den största hyllningen tör hans vårdade och vackra föredrag. Prof. Dietrichsons föreläsningar. Den fjerde föreläsningen om de kristna konstidealernas ursprung hölls i Lördags och var lika mycket egnad att väcka åhörarens intresse för det deri afbandlade ämnet, som hans beundran öfver föreläsarens förmåga att på ett klart och bevisande sätt framställa det. Sedan prot. Dietrichson i de tre föregående föredragen visat uppkomsten och utvecklingen af Kristusidealet ända till nyare tid, började han Lördagens föreläsning med att beröra åtskilliga törhållanden som stå i förbindelse med detsamma. De äldsta sätten att framställa den evige voro symboliska, och först i sjette eller sjunde årbundradena framställes han under bilden af en menniska. Ett enda undantag finnes dock — från katakomberna —, der jemte en framställning at Kain och Abel en menniskobild förefinnes, hvilken ej kan beteckna någon annan än den evige. Denna framställning är dock ej typisk, och en sådan bildar sig törst efter hand, tills den såsom fulländningen deraf framträder i Michel Angelos i Sixtinska kapellet utförda afbildning af den evige. Sedan tal. skildrat det ötverväldigande intryck denna afbildning gör, anförde han densamma såsom ett af bevisen på riktigheten af hans framställning rörande Kristustypens ursprung. Michel Angelo har nemligen i sin tramställning af den evige tvdligen utefsr. från Trisasidealet, Det är en äldre upplaga af Kristushufvudet, och i stället för det kärleksfulla draget hos det sistnämnda framträder mera det majestätiska, gudomliga. Afbildningen har i alla sina drag en påtallande likhet med Zeushutvudet, och utan att konstnären kännt den antika bilden stöter ban lika fullständigt tillsammans med den som, enligt hvad förut omnämnts, en annan konstnär i sin framstållning af den lidande Jesus stötte tillsammans med Dionysosidealet. Sedan tal. deretter i korthet omnämnt två personer, hvilkas ansigtstyper tidigt statuerats och derefter bibebållit sig, nemligen Petrus och Paulus, öfvergick han till de olikartade framställningar som gjorts af madonnan med Jesusbarnet. De äldsta sådana som finnas at madonnan med barnet, nemligen de i katakomberna, ha ingen kultuskarakter; de äro ej bilder att tillbedja, såsom de blifva i sjuhundratalet. Väl skulle man i dessa bilder kunna spåra en likhet med de antika afbildningarne af Demeter, med Bacchusbarnet i sitt sköte, men ej nog stor för att det bestämdt skulle kunna påstås att framställningarne i katakomberna härledde sig från de eleusinska bilderna. I katakombbilderna framställas för öfrigt madonnan med krona på hufvudet och Jesusbarnet kladt, sittande i sin moders sköte snarare såsom en Gud välsignande menskligheten, än såsom ett barn. Madounan var för de kristna bilden af det qvinliga, och af alla de olika sätt hvarpå grekerna sökte återgifva det qvinliga — alltid genom framställning af sina gudomligheter — var intet enda sådant att det kunde lemna något omedelbart ideal till madonnatypen. Snarare kunde då denna härledas från bilden af Ino eller ännu mera Niobe. Först i renaissancen ingår den nya face af madonnabilderna, då äfven skönheten gör sig gällande. De drag som utmärkte de gamla madonnabilderna voro trång panna, aflånga ögon, lång näsa, mun med ett visst moquant uttryck och mungiporna dragna neråt samt mycket spetsig haka. Dessa drag äro ett klumpigt försök att