Göteborgsposten – 22 april 1872, sida 1

tålamod. Han hade väntat på svar från mr Pentweszle, hoppats att han skulle bli kallad till landet eller att hans chef skulle skicka honom utrikes, der han på någon aflägsen plats kunde hålla sig gömd till dess den stora Gwynruthinaffären hunnit till något resultat. Men intet bref kom från mr Pentweazle och Grogram var förtviflad. Han beslöt att gå ut, om det också skulle kosta hans frihet. Ej förr var detta beslut fattadt än han uttörde det. Hela dagen vandrade han på gatorna — ej så fritt som då han först kom till London, det är sannt, utan med en viss skygghet och obenägenhet för att se folk rakt i ansigtet. Men ingen talade till honom, och ingen följde honom heller, så vidt han kunde märka. På aftonen återvände han till sin bostad, uttröttad till kroppen, men betydligt vederqsickt till själen. Nästa dag gjorde han på samma sätt. Han vandrade på gatorna, gapade på de artiklar som voro uthängda i butikfönstren, betraktade gat-akrobaternas produktioner, visade sig intresserad af kullfallna åkarehästar, kortligen tillbragte sin tid så angenämt han kunde till dess han, uttröttad till den grad att han knappt kunde släpa benen efter sig, begaf sig på återvägen till det hus der han hade sitt tillfälliga hem. Just som han nådde hörnet af gatan, hörde han tunga steg tätt efter sig och kände att någon rörde vid hans axel. — Ändtligen! sade han för sig sjelf och vände sig om, väntande att finna den mystiske främling som skräddaren pekat ut för honom. Huru stor blef ej hans förvåning då han efter att ha vändt sig om befann sig ansigte mot ansigte med värden på jernvägsvärdshuset i Truro. — Ni väntade väl ej att få se mig här? sade värdshusvärden muntert. — Nej, det gjorde jag sannerligen ej, svarade Grogram. — Och ej väntade jag att få se er heller, sade värden. Hvad har fört er hit?