Göteborgsposten – 19 april 1872, sida 1

— Densamma. Anklagelsen har framställts af en gentleman som är i telegrafbolagets tjenst. — Åhå! utropade Parker — den lille mannen med de stora ögonen och det långa håret; han som var der nere i Pencarrows Vapen här om dagen, åtföljd af en annan, en riktig grofhuggare. Det var af denna anledniag han var hemma hos mig nyss, kan jag förstå. Jag var utgången och då jag kom tillbaka omtalade hustru min, att han varit der och sagt att han snart skulle komma igen. — Ja, han är angelägen om att hon skall tagas så fort som möjligt; men Gud må veta att det ej är sannolikt att den stackars mrs Bradstock skulle försöka undkomma, äfven om hon visste hvilket öde som väntar henne. — Hon vet det således ej, sir? — Nej, hon har ej hört någonting om det, så vidt jag vet. Der är arresteringsordern, och ni måste taga henne i eftermiddag. Jag benöfver ej bedja er vora så skonsam som möjligt, Parker; jag har alltid funnit mrs Bradstock vara en hygglig och respektabel qvinna, ehuru skenet nu är emot henne, och både ni och jag måste göra vår skyldighet. — Jag skall vara skonsam, sir, ni kan lita på mig, sade Parker. Jag skall meddela henne det så varsamt jag kan, och jag skoll köra henne i min egen kärra till Bodmin. Jag låter ofta folk åka i den dit isynnerhet om marknadsdagarne, så att ingen skall märka någonting. Bevars väl! Mrs Bradstock anklagad för stöld! Hvem skulle ha trott det? Parker höll sitt löfte. Han omnämnde ej ens saken för sin hustru, som var litet svartsjuk med anledning af mannens erkända beundran för den vackra grindsakterskan och som derföre skulle ha fröjdets åt sia rivals olycka. Men då han ätit sin middag, sade han att han hade göromål att uträtta i Bodmin, spände sin häst för den lilla kärran och åkte bort till södra grindvaktarestu