Göteborgsposten – 19 april 1872, sida 1

lösa, hormafroditiska föroteelses, som i början af 1850:talet under namn af Clara Rafael förvred hufvudet på åtskilliga märkvärdigt konstruerade fruntimmer bär hemma. Men genom detta påbud om hvilka helgon, som skola tillbedjas, synes föreningen ockeå ha blifrit hämmad i sin verksamhet, han skall svårligen någonsin komma att gagna qvinnans sak ens en tiondedel så mycket som Erik Bögh har gagnat henne genom sina följetonger om de qvinliga arbetarnes ställning. Erik Bogh! Men, det är sannt, rörande honom har jag ju en för mina göteborgska läsare utan tvifvel angenäm nyhet att meddela. I slutet af denna månad ämnar han nemligen att först gästa några af städerna i Skåne och derpå Göteborg för att hålla en eller annan af sina äldre, berömda föreläsningar samt dessutom en ny, som han har skrifvit särskildt för denna resa. Han har, som bekant, alltid haft glänsande framgång under sina besok i Sverige och han vet i fullt mått att uppskatta grannarnes vänskaplighet emot honom, hvilken aldrig svikit honom mer än en enda gång, i Sveriges första lärdomstad. Men derom vet han sjelf att berätta en historia, som ej är egnad att visa den journalistiska kritiken på platsen i den fördelaktigaste dager. Vid den feetmiddag, som omkring 150 medborgare inom Köpenhamys samhälle sistl. Lördag hade föran-taltat for redaktör Bille med anledning af hans utgång ur Dagbladet, gaf denne en träffande skildring af våra egna, danska journalistiska förhållanden. Det är ej hos oss som i England, der pressen verkar som en stor, hemlighetsfull mekanism hvilken sättes i rörelse af osynliga krafter, der journalisten så att säga törsvinner och upphör att ega en personlighet. Det är ej heller samma förbållande som i Frankrike, der personlighetssystemet drifvits tiil ytterlighet och der de understundom obetydliga författarenamnen under tidningsartiklarne icke äro något annat än den uppblåsta fåtängans banr. Hos oss ha vi gått en lycklig medelväg; hos oss äro journalisterna kända at alla, utan att vi derföro på skryt presentera oss sjelfva för allmänheten. Detta beror hufvudsakligen på, att vårt samtund är så litet. Då Dagbladet, berättade Bille, iör tjugo år sedan började sin verksamhet, brukade de unga män, som utgjorde dess redaktion, hålla hvarandra å jour med tidningens abonnenter, på det att de skulle kunna helsa på dem, då de mötte dem på gatan. Detta skulie icke nu kunna låta sig göra, men Dagbladet har dock städse tortfarit att, som vi på danska säga, vre paa Hat med sina abonnenter. Det har alltid stått på god fot med sina läsare och derföre var testmiddagen i Lördags ocksä i högsta måtto lyckad och den uppmärksamhet, som visades hedersgästen, ytterst storartad. Sjelfva middagen har genom sin storborgerligt lukulliska anstrykning i allra högsta grad förargat den danska pressens yngsta uppenbarelse Socialisten, som med början a detta qvartal börjat utgifvas som dagblad. Man hade väntat, att dess nye redaktör, stormästaren löjtnant Pio, dock skulle vara i stånd till att med en viss duglighet handhafva detsamma, men dessa förhoppningar ha blifvit fullkomligt svikna. Mister det ej abonnenter af annan orsak, så skall detta ske derföre att sjeltvaste fullblodssocialisterna måste finna det alltför tarfligt redigeradt, alltför innehållslöst och långträdigt. Art alla tecken att döma skall det på sin höjd kunna hålla sig uppe ett qvartal och sedan går Danmark förlustigt den något tvetydiga äran att vara det enda land i verlden, der ett socialistiskt dagblad kunnat existera. Det förljudes att d:r Brandes ej ämnar under denna semester fortsätta sina föreläsningar öfver Hovedströmningerne i det nittende Aarhundredes Litteratur; deremot har jag hört talas om en annan plan, enligt hvilken han någon gång i vår skulle komma att töreläsa i Göteborg. Om sagde plan åter blitvit uppgifven, känner jag icke, under alla omständ gheter skall han i medio af nästa vecka borja en serie föreläsningar vid universitetet härstädes Om den franska teatern. Vår egen kungliga teater förbereder, efter hvad det berättas någontirg stort, hvilket