Göteborgsposten – 19 april 1872, sida 1

gan. Han hade hållit modet uppe ända hittills; men då han vid framkomsten fick se mrs Bradstock straxt innanför portlidret lekande med sin lille son, försvann hans mod och han mumlade för sig sjelf? — Huru jag skall kunna uträtta detta, kan jag ej begripa. Jag skulle hellre vilja ha med tjuf-kyttar stt göra, till och med om det voro Ben Pryor sjelf, den värste af dem allihopa. Mrs Bradstock såg upp då hon hörde någon komma, och då hon fick se hvem det var smålog hon emot honom. Mr Parker var en favorit hos henne, och hon hade alltid ett vänligt ord åt honom. — Goddag, mr Parker, sade hon. Hvad har fört er hit denna eftermiddag? — Ett mycket obehagligt ärende, mrs Bradstock, svarade han. Jag — jag har kommit hit emedan — vet ni att jag är byns konstapel? frågade han afbrytande. — Ja, mr Porker; än sedan? sade mrs Bradstock småleende. Jag förmoder att ni ej har någon afsigt att — Gud i himlen! utbrast hon hastigt vid minnet af sitt samtal med mr Pentweazle. Nu kan jag gissa ändamålet med ert besök. — Det skulle bespara mig mycken ledsamhet, om ni kunde det, mrs Bradstock, sade Parker. Jag har oldrig haft ett uppdrag så obehagligt som detta, allt sedan jag tillträdde tjensten. — Era ord stärka mina misstankar, sade mrs Bradstock. Ni har kommit för att taga mig härifrån; det är någon anklagelse framställd mot mig? — Jo, sade Parker, det är verkliga förhållandet, fast ingen skulle kunna tro det. Jag tror ej på anklagelsens giltighet, och jag är nästan säker på att squiren ej gör det heller, men pligt är pligt. — Jag borde ha väntat detta, sade mrs Bradstock. Jag blef hotad dermed för några dagar sedan. — Af den der lille skurken i glasögonen? sade