Göteborgsposten – 19 april 1872, sida 1

EEE NN —7rr::::: NXm ha sjungit Qvinnans lof och i praktiken förstått att göra det ännu bättre. Aila tiders och alla nationers begåfvade andar ha ärat qvinnan och i henne sett menniskoslägtets bättre hälft och likväl ha nittonde århundradets qvinnor i fråga om statsembetea icke kommit längre än till anställningar vid telegrafen. l Hvad kan vara orsaken härtill? Det ser ut som om de begåfvade andarne ännu fortfarande icke kunna glädja sig åt att tillhöra majoriteten; alltså befioner jag mig ännu i minoriteten, ty jag tillhör de begåtvade andarne, notabene — jag skyndar mig att tillfoga detta — ifråga om qvinnans likställighet. Jag för min del skulle bjertans gerna åt dem anförtro statens högsta embeten. Det skulle ju i sjelfva verket vara mycket intressant att bli vittne till följanda riksdagsscener: Talmannen (eller rättare tal-gvinnan): Mina damer och herrar! Förhandlingarne äro började. Fru Petersen, jag nödgas uppmana er till att stoppa in er stiekstrumpa, det passar sig icke att sticka strumpor i riksdagen. På föredragningslistan står... (Fröken Jensen visar sig i en splitterny klädning. Obeskriflig rörelse, man reser sig upp på alla bänkar och faller hvarandra i talet. Det blir nödvändigt att tillsvidare uppskjuta förbandlingarne). Man måste sjelf vara riksdagsman för att icke trifvas bättre på ett dylikt plenum än på åtskilliga under den nu afslutade riksdagen. Markligt nog ha dock icke en gång de, hvilka här hemma som allra ifrigast stöta i trumpeten för qvinnans rättigheter, gått så långt i sina fordringar. Det nyligen stiftade Dansk Kvindesamtunds stora profetissa, skaldinnan Paulina Worm, har till och med för några dagar sedan vid en mycket besökt föreläsning förklärat, att tiden ännu icke är kommen till att medgitva qvinnan rätt att väljas till riksdags-eller kommunalfullmäktig. Under alla förbållanden, ansåg hon, böra de högstärade damerna vänta med att uppställa dylika tordringar tills mannen blefve medveten om att han äfven i detta hänseende är i behof af qvinnans hjelp. Stackare Er, mina damer! Blott Ni icke få vänta alltför länge! Mannen är, då frågan gäller qvinnan, föga böjd att inse hvad som länder till hans bästa. Sagde föreläsning saknade för öfrigt icke sitt intresse, åtminstone för så vidt den aflägsnade vissa illusioner, med afseende på Dansk Kvindesamfund. Man hade trott, att denna förening skulle göra ett eller annat praktiskt försök till förmån för den täcka hälften af menskligheten och framför allt någonting, som tör ögonblicket skulle vara ett högst förtjenstfullt töretag, sträfvandet till att förbättra de qvinliga arbetarnes tryckande omständigheter. Men nej! Ett sådant mål vore alltför lågt för en skaldinna, sådan som Pauline Worm och för en gammal nordisk Gjallarhornsvirtuos sådan som föreniogens ordförande hr Frederik Baijer. Detta sällskap har i grunden stiftats på det att man skulle få ännu ett område att kunna propagera på i deras anda, hvilka vilja utestänga Danmark från all samfärdsel med den öfriga verldens kultur, ett strätvande, som står i något så när öfverensstämmelse med grundtvigianismen, enär det erkänner Grundtvig som den nya tidens apostel och förklarar hvarje ord, som utgår från hans mun för en gudomlig uppenbarelse. Hvad behagas? Ni tror, att jag öfverdrifver? Ni må sjelf döma. jag skall helt enkelt berätta en, för ej länge sedan timad episod. Den store siaren predikade som vanligt i Vartous kyrka och som vanligt var templet så uppfylldt med så många af hans beundrare, som det kunde rymma. Plötsligt blir biskopen ännu mera högtidlig än vanligt, en underbar glans ekimrar i hans öga och han förkunnar med hög röst att — den engelska flottan några dagar senare skall visa sig utanför Tre Kroner. På den profeterade dagen var Langelinie i bokstaflig mening svart af grundtvigianare, hvilka blefvo i högsta grad förbluffade öfver, att deras helgons profetia icke gick i fullbordan. Som sagdt Danske Kvindesamfund har också svurit hans fana, hans och den blod