Göteborgsposten – 18 april 1872, sida 1

a t —2 ti t ngifver i allmänhet sriek eller måttlig vind rån NV. eller NO. Barometern stod lägst rid Nordsjön. Musik. Utan tvifvel har intet musikaiskt instrument blifvit i så hög grad som vianot behandladt — och misshandladt. Men också lemnar knappast något annat instrument känslan så fritt spelrum för skiftningar af den mest olika art. För stormens dån, för bränningarnes dofva avall, för det hemska, outrundliga i en mörk, menniskofientlig själ, liksom för naturens jubelsång, för glädjeskriet ar ett lyckligt menniskobröst, ger pianot under mästareng hand det bästa, det sannaste uttrycket. Den elektriska gnista, som, koncentrerad i hans fingerspetsar, låter tangenterna sjunga i harmoni med hvad som rör sig i hans inre, förfelar då ej heller sitt mål, sympatien hos dem bland hans åhörare, som upptatta honom. Men derföre bar också hvarje pianist af rang sitt eget sjelsständiga skaplynne. Likt en Titan älskar den ene att draga oss med sig i de dunkla rymder, der mörkret oupphörligt kämpar sin fåfänga strid mot ljuset under det att en annan har sin bästa lust i att låta dissonsanserna upplösas i solljusa, lekande harmonier. D:r Satter tillhör som konstoär närmast den sistnämnda kategorien. En tonche, som söker sin like i mjukt behag, i sammetslen elegans, den finaste uppfattning af det, så att säga, subtila i pianots behandling, är hvad som i främsta rummet karakteriserar honom, men då härtill kommer en högt uppdrifven teknisk färdighet, ett, då så erfordras, både ädelt och kraftigt föredrag, har han, befogadt, kunnat intaga en plats bland nutidens förnäm sta mästare å pianot. En mycket talrik och under aftonens lopp alltmer entusiasmerad åhörarekrets hade också igår infunnit sig i Bloms stora sal. Starkt ljödo bifallsyttringar efter hvarje nummer, men starkast då d:r S. till slut, utöfver programmet, med oefterhärmligt behag spelade sin egen täcka komposition Elidans. En värderad musikälskarinna, som föredrog trenne sångnummer, på ett sätt, som vittnade ej blott om en utmärkt skola utan äfven om sjelfständig upptattning, samt dir. Csapek, som med sin solida talang medverkade i Schumanns-fragmentet och i obligatackompaguementet till Faures melodisköna IIymn bidrogo, hvar i sin mån, till att göra aftonen njutvingsrik. Etter hvad det förljudes, ämnar d:r Satter i öfvermorgon, Lördag, gifva en matinå i Frimurarelogens pelarsal. Offentliga föreläsningarne. Den tredje af prof. L. Dietrichsons föreläsningar egde rum i går kl. 1,7 e. m. och utgjorde en värdig fortsättning af de båda föregående. Dåi dessa bufvudsakligen framställdes uppkomsten af Kristustypen, utvecklade föreläsaren i gårdagens föredrag de förändringar som denna typ under tidernas lopp undergått, eller kanske rättare de nya drag-som af den vexlande tidsandan blifvit densamma påtryckt ända till våra dagar. I den byzantinska Kristustypen, hvars uppkomst förskrifver sig trån tiden för de hätska kyrkliga striderna om treenigheten, framställdes ej längre den milde försonaren; kyrkostriderna, fanatismen bade satt sin pregel på densamma och ett stelt, vredgadt, verldsföraktande drag tillkommit. Med den romansknormandiska typen, som senare utvecklar sig på Sicilien, kom ett mera själfullt uttryck i dagen, ett uttryck af hänförelse. Det var den annalkande tiden för å eva sidan korstågen, å den andra munkasketismen och den hänförelse, hvaraf denna tids strider mot otron utmärktes, som frambragt detta uttryck. Med 10:de århundradet uppkommer ett nytt element i kristustypen, nemligen det som i krucifixerna framträder. Dessa torde ha funnits långt förut, men man känner ej några äldre än irån nämnde århundrade. Likgiltigheten för döden är det drag som träder oss till mötes från de första krucifixerna. I 1200-talet inträder en föräudring i detta atseende. Den lidande och döende Jesus skall framställas, hufvudet böjes ner, och denna typ får etterhand ett sådant uttryck af smärta, att man med rys i ning vill vända sig itrån den. Detvar den typ som — U — —2—2— UÄÄ— — framställdes af konsten under den tid munkasketis men var i sin högsta utveckling. Efter hand för svinna andra framställningar, och krucifixerna öfver srämma mot 1300-talet, den tid som skall fram bringa dödsidealet och djefvulsidealet. Med renais sancetiden uppkommer ett förändradt kristusidea som bryter med gotikens. Renaissancen vill se ho nom framträda hög, kärlekstull, fri trån det förål drade uttryck som hans hufvud sätt i gotikens fram ställningar. Då dessa framställningar visat ett oupp