Göteborgsposten – 18 april 1872, sida 1

vägen till London stulet af två personer; den ene af dem var banvaktare, den andre var Bradstock, den stackars qvinnans man, som dog på ett sätt som vi allt för väl känna till. Dessa båda män gräfde ner skatten, sällsamt nog, på just det här godsets egor; gömstället var kändt endast af dem. Den andre mannen blef deporterad och har nyligen, af hvad anledning vet jag ej, men sannolikt i hopp att erhålla någon atkortning i sitt straff, omtalat hver gömstället var beläget, och undersökuing har der anställts. Men skatten blef ej funnen. Deremot finnas märken efter skrinet hvari den förvarades och andra bevis på att förbrytarens uppgift var sannfärdig, men sjelfva skatten hade blifvit bortförd. Den person som var hos mig nyss säger sig vara öfvertygad om att mrs Bradstock är den person genom hvilken guldet blifvit aflägsnadt. — 8å löjligt! inföll Ellen. — Vänta litet, mitt barn, och hör mig till slut först, eade den gamle gentlemannen. Han påstår att Bradstock före sin död meddelade sin hustru var guldet var gömdt, och att hon sedermera med tillhjelp af någon eller några medbrottslingar bortfört det. — Hrad grund har han för detta påstående? — Han har ännu ej bevisat det — det var ej nödvändigt för honom; men naturligtvis måste han ha temligen talande bevis i ordning till nästa domstolssession. — Att tänka sig den stackars mrs Bradstock såsom fånge och ställd inför domstolen! sade Ellen. Historien förekommer mig orimlig från början till slut; tycker ej du det också, onkel? — Det finnes några omständigheter som förefalla mig ganska beaktansvärda, mitt barn. Först och främst är det ganska möjligt, om ej sannolikt, att Bradstock omtalat för sin hustru hvar guldet blef nergräfdt, och ehuru vi, med den kännedom vi ega om mrs Bradstocks karakter, skulle vara böjda för den tron att hon genast skulle ha vidtagit åtgärder för dess återställande till rätter egare, synes