Göteborgsposten – 17 april 1872, sida 1

Article Image
Bref från Norge. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Innehåll: Björnstjerne Björnsons nya drama. — Det Jaabsekska pariiets agitationer. — Förslag om förändring i räntefoten. — Förslag om religionsfrihet tör embetsmän. — Arbetarestrike. — Folkskolemöte i Kristiania. — Förslag att för norska varor öppna marknad i Ryssland, — En Hundraårsfest. — Rattegång om en patenträttighet. Kristiania den 13 April. Sällan har ett starkare tillopp till teatern egt rum eller större spänning förefunnits hos publiken i afvaktan på ett nytt stycke, än i Onsdags, då skalden Björnstjerne Björnsons nya historiska drama Sigurd Jorsalafarare för första gången uppfördes. Björnson med sina stora naturgåfvor är såsom skald och talare en af landets mest populära män, men politikern Björnson har hör i allmänna opinionen lidit samma nederlag som politikern Victor Hugo och politikern Lamartine en gång rönte i deras fosterland. Ett nytt skådespel at skalden kunde ju nu möjligen försona den förbittrade allmänmeningen, hvilken för närvarande förjagat politikern Björnson till Bergen, sedan han på sina vänners enträgna råd frånträdt redaktionen af Norsk illustreret Tidende och dermed, såsom man hoppas, för alltid öfvergivit politiken. Publiken befann sig emellertid ingalunda i någon förutfattad vänlig sinnesstämning mot skalden, och rykte var till och med utspridt, att åtskilliga beredt sig till att uthvissla stycket, såvida detsamma ej genom sitt inre värde skulle utgöra den väntade 4försoningen. Redan i första aktens sista afdelning, som onekligen är pjesens glanspunkt, intog likväl författaren publiken med storm, och det blef sedan under aftonens lopp ej något slut på bifallsyttringar och inropningar. Om man efter detia skulle fråga oss, huruvida vår litteratur genom detta drama blifvit riktadt med ett mästerverk, så blir vårt svar obetingadt: nej. Stycket är alltför episodiskt anlagdt, för ofulländadt, för svagt bygdt för att kunna anses som mästerverk, men det lyriska elementet är förträffligt, och förträffliga äro också alla de scener, i hvilka Borghild, som båda konungarne älska, uppträder och försoningsscenen mellan bröderna. Styckets innehåll är i korthet följande: De tvenne unga bröderna Sigurd och Eystein äro båda kungar i Norge. Borghild, Olofs sköna dotter, sitter i sin jungfrubur med längtan bidande kuog Eystein, hvars älskade hon är. Veckor gå emellertid och han kommer icke. I en lång scen skildrar hon nu sitt hopp, sin längtan och sin svikna väntan i ett versifieradt och högstämdt språk. En förklädd skepnad träder nu in; detta är kung Sigurd. Han känner brodrens kärlek till henne, men likväl väcker han hennes svartsjuka och lockar henne derigenom till att följa sig på det hon må kunna vinna hämnd. I samma ögonblick höres utifrån ljudet af en lur och en främling träder in. Det är Eysteins utskickade som skall föra Borghild såsom drottning till hans kungsgård, — men för sent. I nästa akt, som påstås nästan ordagrannt efter Snorre Sturleson återgifva brödernas träta, sitta båda kungarne i kungasalen, hvar med sina män. Hältten af akten upptages af en spetsig ordvexiing mellan bröderna oeh deras kämpar inbördes. Slutligen enas bröderna om att låta tvisten, hvilkendera af dem är ypperst, afgöras af en som de båda älska och hvars dom derför måste blifva för den ene förkrossande, för den andre upphböjande. Borghild kommer nu fram i all sin skönhet, omgifven af sina tärnor, för att njuta hämndens timma. Kungarnes män eprioga upp, förväntningen har nått sin höjdpunkt, Då säger hon: -Gvinnan följer alltid den skönaste, den stoltaste, den störste och detta är — kung Sigurd. Dödens stillhet herrskar i salen; ljudet af en lur höres utifrån; Eysteins utskickade kommer tillbaka: ÅJag kom för sent — hon var redan borta, yttrar han till sin kung. Den förändring, som försiggår hos den stolta Borghild vid dessa ord, är gripande; hon släpar sig bort till Eystein; han stöter bort henne, och han och hans män lemna salen, den ene efter den andre, ljudlöst och tyst. Hon ser på enhvar bland dem, när de skrida henne förbi; men de bevärdiga henne ej ens med en blick, och hon sjunker ned i vanmakt bland sina tärnor. lt madlam af ASUAA ARK 3

17 april 1872, sida 1

Thumbnail