Göteborgsposten – 11 april 1872, sida 2

LCYUPYDÖUHU HÖLTUSTLAB uGUuudbT SKraäatt, TAVOITOP Cu detta skärande tumult, som är så egendomlig för stora folkaamlingar, hvilkas passioper upprörts. Vi lyckas ändtligen tränga oss fram ända till medelpunkten och hvad få vi se? Två män, blottade ända till midjan. Den ene ligger utsträckt på marken, hans ansigte liknar en enda uppsvälld köttklump, frangan står honom om läpparne och det böghvälida bröstet höjer sig i korta, konvulsiviska andetag. Några knäböjande personer äro syssolsatta med att undersöka honom, den ene, vi ana att det är en läkare, skakar på hufvudet och hans allvarliga anlete tyckes säga: Här finnes ingenting att göra, innan kort är allt slut. Den andre af de båda männen sår visserligen upprätt, men blodet frustar från hans ögon, näsa och mun; man tränges omkring honom, en frotterar honom med bränvin och vatten, under det att en annan ur en flarka häller af förstnämnde lifselexir öfver hans darrande läppar, man trycker hans händer och utgjuter sig i loford öfver hans dräpliga bedritt... Dråpliga? Ja, isanning dråpliga, ty mannen är en bekant engelsk boxare, som nyligen med ett, efter alla konstens reglor måttadt knytaäfslag förpassat sin medbroder in i evigheten. Med dylika förströelser består sig verldens mest upplysta folk och offrar derpå, i vadslagning, oerhörda summor. Godt och väl, allt det der gäller likvisst spaniorer och engelsmän, men vi svenskar ...? Förlåt, brukar ni någonsin att besöka cirkus, då detta nöje här erbjuder sig? Utan tvifvei, ni som så många tusentals andra. Nå väl, buru mången gång har ni icke då också uttryckt er lifliga beundran öfver de halsbrytande konststycken, som ni der fått skåda. Vi vilja nu alldeles icke tala om dem, hvilka utföras på hästryggen, vid steeple chassn, vid saltomortalerna öfver döda och lefvande föremål, oaktadt dessa konststycken understundom kunna vara lifsfarliga nog, endast om den s. k. trapeven, som, då öfningarre ske utan underspändt nät — och huru många gånger sker ej detta — torde höra till det ohyggligaste, som den menskliga uppfinningskonsten i denna riktnirg kunnat uttänka. Besinna endast, att en enda felaktig rörelse, en enda sekunds bristande själsnärvaro, kan komma denna bopflätada menniskomassa att från 40 å 50 fots höjd, oftast högre, störta ner i marken — och krossas till döds. Sådant har aldrig inträffat här i Sverige! — Det är väl möjligt, men knappast någon veckan förgår utan att vi i utländska tidningar läsa om dylika förfärande olycksfall. Den 8. k. flugmenniskan, svensk till börden, vi vilja minnas han hette Lundström, Lindström eller någonting ditåt, och hvars hemska promenad öfver taket ni kanske sjelt beundrat på Lorensberge teater, slog härom året ihjäl sig i en stad nägonstädes i norra Italien; en af köpeohamnarne nästan afgudad ung, skön och behaglig, qvinlig trapez-konstnär vid namn Braatz hade samma öde i en tysk stad. I en annan tysk stad, Emmerich, belägen vid Rhenfloden, tilldrog sig helt nyligen följande sorgliga händelse: Ett akrobatsällskap gaf en föreställning i dervarande cirkus. Sista numret på programmet utgjordes af de flygande männen ett konststycke, uttördt af engolsmännen, bröderna Palmer, hvilka förut uppträdt på flera ställen i Sverige och, om vi ej misstaga oss, äfven här i Göteborg. Slutet af konststycket bestod deri, att den yngste af bröderna skulle släppa det i starkaste svangning varande trapex, hvari han hängde, flyga genom ett luftrum af 80(!) fots längd och gripa fatt i fötterna på den andre brodren, som hängde i ett trapez i motsatta ändan af cirkus. Konaistycket misslyckades och till åskådarnes stora förfäran störtade Palmer ner samt slog på fläcken ihjäl sig. Vighet, parad med styrka, äro egenskaper, hvilka äfven vi skänka vår beundran och hvilka dessutom utöfva ett stort inflytande på menniskans yttre skönhet, hennes fysiska välbefinnande, men då de ötverdrifvas till den grad af lifssarlig virtuositet, som vi här ofvan vidrört, åstadkomma de intet högre gagn för menskligheten än några timmars själlös törströelse för en rå eller genomblaserad allmänhet. Låtom oss lemna åt hinduen, japaposen eller kinesen att fröjdas åt dylika konstnärer, vi civiliserade europ6er borde lätt kunna finna värdigare föremål för vår beundran, våra penningar! Slutligen finnes det en annan konstart af samma slag, utan tvitvel den grasligaste, den mest obarakneliga. Vi mena djurtämjarens. Det är ej längesedan vi läste om en dy ik djurbetvingares rysliga slut, en vises Massarti (egentligen irländaren MCarthy), som törut i en strid med ett lejon törlorat sin venstra arm och som nu på det törtärligaste sargades till döds at ett annat. Och nyligen meddelades, ätven i denna tidning, berättelsen om en djurtämjare Darius i Filadelfia, hvilken blifvit på det jämmerligaste tilltygad af en tiger. Dylika ohyggliga förevisnmgar äro, dessbättre, temligen sällsyuta bos oss, men äfven hit ha hrr Kreuzberg ett konsorter någon gång hittat vägen. Vi skänka vår beundran åt en Jules G6rard, der han djerf och modig ensam trotsar och nedlägger djurens konung, åt en Charles Anderson, den raske elefantdödaren och inga mödor, inga uppoffringar skyende vetenskapsmannen, åt en L. Lloyd, björnjägaren -uian fruktan och tadel, ty de förenade med jagsens naggianar I annn —