Göteborgsposten – 11 april 1872, sida 2

Ur dagens krönika. brymhet i nöjet. Hvem finnes väl ibland oss, som icke känner en känsla af fasa och vämjelse, då vi läsa de målande beskrifningarne på de gamles förnämsta förlustelser: gladiatorernas strid med hvarandra; de till döden dömda brottslingarnes kamp med vilda djur! Vi vända oss med afsky bort från dessa blodiga scener och sucka helt andäktigt tör oss sjelfva eller, om någon har lust att böra derpå, äfven för vår nästa: Gudskelof, i vår civiliserade tid, har det gamla ordspråket panem et circenses tått on annan, en högre betydelse; ej blott bröd och menskligheten förnedrande, förvildande skådespel, nej, upplysning och bildning, upphöjande förädlande törströelser, se der dagens lösen! Det låter ju ganska vackert, det der? Beklagligtvis är det mera vackert än sannt, det liknar mera hvad fransmannen kallar en omphigouri, en klingande tras utan sanningens kärna, än ett at verkligheten bestyrkt faktum. Vi skola söka bevisa det. Då ni, min fröken, ryser vid skildringarne af de romerska kämparnes vilda lek på lif och död, faller tårar vid den bekanta taflan af C(jeröme Kristna fångar i cirkus, stridande med vilda djur, har ni väl då kommit att tänka på hurusom ännu i denna stund ohyggligheter passera, hvilka kunna jemföras med forntidens, ej blott i råbet utan ätven deri, att de framträda under den leende masken: förströelser. Ni behöfver nemligen endast kasta en blick i första, bästa resebeskrifning från Spanien, kapitlet: tjurfäktningarne, och ni måste ge oss rätt. Låtom oss för ett ögonblick återkalla i minnet en enda liten scen af hvad vi läst om denna, de stolta spaniorernas, de tjusande spaniorskornas favorit-törströelse, — — — Tjuren, retad till det yttersta af de med hvassa hullingar försedda pilar, hvilka de viga och outtröttliga bandilleros slungat in i hans frodiga hull, rusar i ett enda skutt mot toreadoren, som nalkas honom, ridande en präktig andalusisk gångare. Tjurens rörelse är emellertid så hastig, att toreadoren ej hinner kasta sin häst åt sidan, det rasande djuret faller med hela sin tyngd öfver häst och ryttare och i nästa ögonblick ligger den förre med upprispad buk, den senare med krossadt bröst, döende på sanden. En här af bandilleros skyndar fram, med ett förtärligt vrålande, nosen drypande af blod och ögonen gnistrande som eldkol, kastar sig tjuren in i deras leder, de fly åt alla s:dor, han utser ett offer, som, förföljdt, ilar undan med blixtens hastighet, hinner inhägnaden och tar just ett