dessa andra, lika djerfva, lika modiga, lika kallblod ga män, hvilka, så att säga, endast på hån leka med varelser, som med ett enda slag a sin tass kunna sträcka dem döda till jorden åt dem kunna vi endast skänka vårt medlidande, vårt beklagande, att ej dessa stora egenskaper i mensklighetens tjenst blifvit bättre använda. Och så gifves det till sist någonting som är det grymmaste af allt. Vi vilja skildra det i en tafla, gripen direkt ur verkligheten, sann, ni måste medgifva det, ty ni har sjelf mången gång med egna ögon skådat henne. På en gård eller på en gata ligger en trasig matta utbredd. En sluskig qvinna, på hvars anlete lasten och nöden tryckt sin stämpel, står bredvid och vefvar på ett skrälligt positiv. På matian uttöras akrobatiska konster af en storväxt karl med hårda anletsdrag och lömsk blick, men de utföras ej af bonom ensam. Nej, jemte honom deltaga i konststyckena ett par små barn, en gosse och en ficka, ett par små magra, gulbleka och glåm ga stackare, med figurer af nästan endast skinn och ben. Det blåser en bitande, kall vind, det oaktadt äro både mannen och hans biträden iklädda tunna, trådslitna trikåer; det knakar i de emå ryggarne, de bleka anletena bli blåröda af ansträngning, men ändå måste läpparne le... det der hör ju till konsten. Foreställningen är slutad; qvinnan insamlar några slantar på en söndrig tallrik, mannen tar på sig en tjock öfverrock, slänger posiuvet på ryggen och stoppar inkomsten i fickan, badande i svett svepa de små konstnärerna omkring sig några usla paltor och så bär det at till nästa töreställning, om ej till närmaste krog, der mannen och qvinnan fukta sina respektive talanger i värmande eldvatten och iumundiga en bastant portion mat under det att de små, nu darrande af köld, hopkrupna i kakelugnsvrån, kanske på sin höjd förtriskas med några hårda brödkanter ochzen dryck vatten ..... Ofta bygga dylika män och qvinnor hjonelag utan att kyrka eller stat dermed haft något att skaffa, oftare, ja, oftast, är ingen af dem fader eller moder till de små stackare, hvilka nödgas bidraga till deras uppehälle. Ty det gifves föraldrar, hvilka, förslöade af egoism eller fattigdom, vanligen af bådadera, icke akta för rof att öfverlemna sina barn åt dylika landstrykare. De finnas till och med, hvilka sälja dem ...-. Fader eller moder! När du ser dina små älsklingar komma väl påpelsade, friska och rödkinaade hem från skolan, när du ser dem med vigtig min omtala, hvilka bildningens frö, som ander den dagen lagts ner i deras unga sinnen, ser dem med strykande aptit samlade kring ditt välförsedda middagsbord, när du sedan hör deras klingande, glada skratt i de ystra lekarne och så tänker på de taflor, vi här ofvan upprullat för dig, skall du icke då ängtande utropa: När skola menniskorna upphöra att mänga rymheten, känslolösheten in i sina förlustslaer? — — — — — — W———A