Göteborgsposten – 11 april 1872, sida 1

— 2 Ä — — I repliker hvarken framkalla gaskratt eller tå rar, men de båda smeka ljuf och behagligt öra och ajäl, och de väckai de allvarliga momenterna en lefvande medknsla. Att den originella dialogen hlifvit öfveflyttad från ett fulländadt konversationsspråk till den mera hårda och kalla svenskan, uta! att förlora något af sitt behag, utan att en mista något af sin eleganta fernissa, länder öfversättarinnan till desto mera beröm, som ha här icke hade att göra med ett blott qvickietsstycke; ty i detsammar klappar ett varmt hjerta, ett upphöjdt sinnelag, hvilket måstejemväl ha sitt rätta uttryck. Det är afven tydligt, att vid framställningen, vid utförande en sådan dialog måste på vederbörligt ätt pointeras, i men icke det allenast utan i sin helbet väl sägas, för att äfven diktiones form må fullt j motsvara såväl den yttre klämaden som innehållet. Det har varit oss et nöje att höra, huru äfven de yngre medlemmarne af Nya j Teaterns sällskap i detta afeende rätt uppfattat dessa vilkor och sökt at på bästa sätt och med jemförelsevis god framgång äfven ådagalägga det i en sorgfällig och vårdad diktion, som gjort, att åskådaren följt med intresse äfven sådana stundom förskommande ställen, der handlingen för en stind afstannat och der förf. sökt ett slags hvila i en på bredden något utsträckt, ibland lekinde, men alltid hjertlig konversation. I deta hänseende ha vi känt en fläkt från den molerna franska komediene solskensdagar på dn forna Mindre Teaterns och i hufvudstaden. Författarinnan framträder ifpenledes i teckningen af karaktererna. De qvinliga af dessa förete en sådan mängd af fina drag, som en manlig skriftställare omöjligen skulle kunnat utfinna, att de synas åskådaren dubbelt intresserande. Med blott några få ord tecknar hon hela karakterer, och detta på ett både spirituelt och målande sätt, såsom t. ex. det skarpa satiriserandet af den flärdfulla, ytliga verldsdamen i baronessans obekaptskap om, vid hvilken dag man befinner sig eller hvilken färg hennes klädning bär. George Sand har alltid varit lycklig i teckningen af den gamla förnäma damen, en förmåga som ej heller svikit henne i afseende å markisinnan de Villemere, på bvilken kan tillämpas m:me de Sövignes ganska träffande uttryck: Ungdom och vår äro ingenting annat än gröna och allt: jemt gröna; men vi, som ingått i lifvets höst, vi hafva alla möjliga tärger — eå rika äro dessa gamla qvinnor till sitt innehåll, hvarför de ock högligen fängsla. Å andra sidan är det äfven författarinnans styrka att teckna qvinnan i någon social ställning, der hon skall behöfva kamp och strid för att dels besegra sin egen vaknande böjelse och dels hålla sig uppe i ett skeft förhållande; en sådan qvinna är markisinnans cållekapedaure Oaroline, hvilken äfven blir styckets hufvudperson. Mindre lycklig har George Sand alltid varit i teckningen af manliga karakterer. Detta visar sig såväl i markisena roll, hvars återgifvande hos oss dock kanske bidragit till att göra figuren ännu skefvare, som äfven i hertigens, hans bror. Den förre skulle synbarligen vara hufvudpersonen, men har genom missteckningen blitvit underordnad tillochmed hertigen, hvars lättsinniga men goda och i grunden äkta fransyska karakter, en något väl superlativ godhet oafsedd, är en roande och angenäm företeelse. Hvad angår utförandet, hvilket rönt lifligt bifall och bidragit till att bereda stycket framgång på vår scen, torde dess styrka vara att söka i ensemblen, hvilken erbjöd en mjukhet och afrundning, hvarvid vi ingalunda blitvit bortskämda. Hr Stjernström skulle varit en oöfverträfflig hertig, om memoreringen varit säkrare; hans konstnärsskap visade sig emellertid återigen här, tilldragande såsom vanligt. M:ll Wiberg bar såsom Caroline ånyo gifvit oss prof på en sig alltmera utvecklande talang. En förträfflig diktion, en säker uppfattning af rollen och ett lagom i dess återgifvande utan sentimentalt öfvermått eller falskhet i pathos gjorde hennes framställning till en ny triumf för henne; att den unga skådespelerskan icke kunde i hvarje moment gifva ett fullt uttryck åt den ingalunda lätta karakteren, är lika naturligt, som det varit prisvärdt af henne att icke låta nske? Tror ni att jag J afseende på våra före