Göteborgsposten – 11 april 1872, sida 1

Skulle ni vilja ha tjugofem pund kanske? Tror ni att jag skall hålla er i öfverflöd och lättja i London, under det jag sliter ondt här nere? Då jag tänker på de penningar jag redan gifvit ut för er skull från början och tills nu, kan det nästan göra mig vansinnig. Nej, sir; jag skall gifva er femton shillings i veckan och ej en fyrk mer. Grogram invände ingenting vidare ; men då han denna qväll satt på kanten till sin säng, skakade han dystert på hufvudet och sade för sig sjelf: — Femton shillings i veckan är rätt bra för ett par tre veckor, medan den här lille mannen försöker uträtta sina seker här nere och blandar sig ihop med lagkarlar och dylikt obehagligt folk. Jag kan lika gerna toga emot underhället, ehuru det ej är just mycket att lefva af. Men om det plötsligt blir slut på alltsammans och han ej kan få bugt med den här qvinnen och hennes kompanjon, så att hela skatten går utsn hjelp förlorad för honom, då ämnar jag ej att tillbringa återstoden af mitt lif med honom, det må han aldrig inbilla sig! Om han vill, såsom jag en gång föreslog honom, göra någonting i inbrottseller hästaffärer, skulle jag vilja arbeta under honom, ty han är mer förslagen än någon annan, och dertill skulle aldrig någon falla på den iden att misstänka honom ; men vi mäste lefva skilda åt, och jag måste få gå mina egna vägar mer än nu, och dertill måste han ha mer tand för tunga än han nu har och upphöra med sitt ständiga hån och gyckel. Att såsom nu vara beroeude af honom ville jag ej för dubbla den summan två ganger om! Nästa morgon åtföljde mr Pentweazle Grogram till stationen, betalade hans biljett till London och stack hans första veckoanslag i handen på honom. — Lyssna nu till mina afskedsord, sade den lille gentlemannen. Hvad ni har att gora är att hålla munnen sluten och ögonen öppna; att vara rädd för att uppgifva er adress der någon möjligen kan känna igen er, och att låta mig ofördröjligen få veta om någonting kommer till er kunskap, hvilket ni tror i ringaste grad kan ha