Göteborgsposten – 5 april 1872, sida 1

Den lille mannens ansigte blef alldeles askgrått under det han talade, hans ögonbryn sammandrogos, hans ögon tycktes nästan vilja springa ut ur hufvudet och hans öfverläpp bugtades och visade hans långa ojemna tänder likoande en vildgalts. Grogram hade aldrig sett sin chef ha ett sådant utseende förr och han blef skrämd af denna syn. — Han är en riktig vilde då han blir retad, sade han för sig sjelf. Jag är glad öfver att jag så hastigt kunnat vända hans vrede mot henne, i stället för att hopa den öfver mitt eget hufvud. Jag skulle heldre vilja pröfva en dust med en stark och fullfärdig karl än med denne lille tomtegubbe! Om han har ondt i sinnet, skyr han säkert ej för någonting. Han liknar mera en indian än en mensklig varelse; åtminstone efter hvad jag hört och läst om dem. — Hvad är det, sir? frågade han då han märkte att mr Pentweazles ögon voro riktade på honom. — Ingenting! Bry er ej om mig; tala ej till mig. Låt mig vara i fred för ett ögonblick. Gif ej akt på mig — det är det värsta af allt! sade den lille mannen. Jaså hon spelar sina kort på det sättet. Dygd och oskyld! Ville ej att barnet skulle bli besmittadt, kantänka! Nå borttager eller stärker detta den misstanke jag fattat mot henne? Våra fromma, våra moralister, vära helgon skulle såga att hon står fri för misstankan. Bah! jag som känner verlden och har studerat dylika förhållanden — jag säger deremot att anklagelsen vinner i styrka! Hon är en slug qvinna och vet huru hon skall ställa sig. Jag skall besöka henne sjelf i morgon, och sedan skall jag bättre kunna döma om saken. Grogram, sade ni att denna qvinna ej nämnde något om att ni blifvit sedd i trakten i går? — Ej ett ord! — Godt! Jag askall besöka henne i morgon, och om hon ej då förändrar ton skall hon vera i fängelse inom en vecka, så sannt jag heter Benjamin Pentweazle. Följande morgon blef Grogram väckt deraf att någon